I dagens DN finns en intressant artikel om gallerisituationen i Stockholm. Av artikeln att döma sker en konsolidering av företag (Knäpper Gallery köps upp av Lars Bohman Gallery) samtidigt som gallerister i ökad utsträckning specialiserar sig på att ta hand om namnkunniga konstnärers marknadsföring och kringförsäljning enligt ett 360-avtal hämtat från musikbranschen.
Köpet kan ses som en upptrappning av den allt hårdare kampen i galleribranschen om de främsta konstnärsnamnen. På senare år har man internationellt kunnat se att galleristen närmast blir som en agent för konstnären. Galleriet sköter då en allt större del av verksamheten kring konstnärskapet.
Galleriet ska drivas med ambitionen att inte bara skapa utställningar för de konstnärer man representerar, utan också konstböcker samt syssla med museibearbetning, ut- och inlåningsverksamhet, mässdeltagande och olika slags marknadsföring.
Kringverksamheten här är intressant. ”Galleriet ska … syssla med museibearbetning…”. Det är alltså placerandet av namnkunniga konstnärer i museisamlingar och ordnandet av utställningar med samtida konstnärer på museer med hög renommé. Detta ger ett kvalitetsintyg som stärker värdet av konsten på marknaden.
Jag tror att en utmaning för konstkritiken är att närmare granska och ifrågasätta dessa band mellan den konst som anses ha kvalitet (= är utställd på framgångsrikaa gallerier, visas på stora konstmässor och biennaler) och de marknadsföringsmuskler som ligger bakom.
Jag kan då och då lägga märke till en uppfattning i konstlivet att vissa gallerier anses vara kommersiella, och därför ointressanta. De gallerier som räknas som kommersiella är sällan de som har marknadsföringsmuskler och internationella kontakter, utan de som vänder sig till en publik som kan betala konst i kanske 20-, 30 000-kronorsklassen. De som helt enkelt fungerar mer som konsthandlare än som agenter och lobbyister. Är det inte dags att ompröva denna intställning till vad som är kommersiellt i konstlivet? Jag misstänker att det är en rest från tidigare decennier när konstmarknaden fungerade annorlunda än idag.
Raoul Galli, socialantropolog vid Stockholms universitet, har skrivit en intressant artikel om det allt tätare flödet mellan ekonomiskt och symboliskt kapital inom fältspecifika områden. I artikeln tas Konstakademien som utgångspunkt för en undersökning av hur varumärket gradvis har kommit att införlivas i konstfältet. Genom prestigefyllda priser som Carnegie Art Award samverkar på ett effektivt sätt näringslivets och konstens väsensskilda ekonomiska logiker.
Apropå konst och kapital – i sista stund flaggar jag för mitt seminarium nu på måndag den 18 mars kl. 12.00 på Timbro om Stockholms privata konsthallar. Moderna mecenater. Från gåvoekonomi till entreprenörskap. Det kan finnas platser kvar!
Brodows blandning 
Är alldeles övertygad om dina seriösa avsikter, men vad som saknas är hur du själv uppfattar din egen roll och vad det ska innefatta för vem och vad. Läste den bourdiuska texten du länkade som trots sina lite fåniga formuleringar förmodligen ger en ganska bra bild hur den symboliska interaktionen i den svenska konstvärlden funkar var det gäller ekonomi och status.
Så där har det väl alltid varit, även om relationerna numera är betydligt kallare och ekonomiska – Felix Salmon har skrivit mycket bra om dess motsvarighet internationellt, hur kritiker etc. som hoppar av sina roller som intellektuell dekoration för det ekonomiska.
Varför inte skriva om alla dess kuratorer som justerar det konstnärliga i konsten.
Ja, skriv om det, xsvante. Det skulle jag gärna läsa.Tror jag, alla fall.
Ursäkta mig, xsvante, men jag har svårt för att ta din uppmaning om självreflexion på allvar när den är så syrligt formulerad. Vem är du? Vad vill du säga med detta?
För mig är det märkligt att ”konsten”, nu är inlämmad i det etablerade samhället.
Så har vi då också inlämmat ifrågasättandet, som en del av nuet? Och lever inte mer… passionen är blekare än blek.
Ja, det har du en poäng i. Ifrågsättandet av det ständiga nu-flödet… konsten lever i nuet på ett annat sätt än tidigare.
Konsten kanske kan bli konst igen? Kanske nutidens omfamnande till slut kan släppa taget?