SKULPTUR, KONST ALLMÄNT
VERSUS
Filippa Barkman Stene Projects, Brunnsgatan 21B, T o m 30 mars
Janus var i den romerska mytologin en gud med två ansikten, ett blickade framåt och ett blickade bakåt. Det är en gud som förknippas med passager och inträden, vilket förklarar Janus plats i templen vid portar.
I sagor och myter finns ofta djur med två eller tre huvuden. I den grekiska mytologin vaktade en trehövdad hund ingången till Hades dödsrike. Sagans och mytens motiv återfinns också i naturen. Siamesiska tvillingar bland djur förekommer i djurvärlden, men de är sällsynta. När de föds betraktas de inte sällan som mirakel.
Janusansiktet och band mellan två individer är ett återkommande motiv hos Filippa Barkman. I utställningen visas ett dubbelporträtt av två kvinnor som binds samman med hårflätor. Jag associerar flätorna till navelsträngar som på samma gång förbinder och ger näring. Håret kan också, som i en liggande skulptur, transformeras till rötter. Det är något som suger näring ur jorden.
Övergången mellan två stadier kan sägas vara utställningens övergripande innehåll. I alla kulturer har människan markerat övergångar mellan ett stadium till ett annat genom olika slags riter. Katolicismen uppfann limbo på 1200-talet för att lösa problemet var de döda men ännu inte döpta barnen tog vägen. De sades hamna i limbo som var en obestämd plats mellan himmel och helvete.
Filippa Barkman, en ung och begåvad konstnär, gör här sin solodebut på Stene Projecs. Galleristen är bara att gratulera, då detta är en konstnär med potential. Helt i klass med Gunnel Wåhlstrand. Skulpturerna är väl inte så mycket märkvärdigare än ett skickligt elevarbete, men den helt fenomenala kolteckningen inne på kontoret ger löfte om framtiden. Det är sällan man i dag ser något så fulländat. Nu råkar jag känna till historien bakom denna teckning, att den kom till strax före öppningen av utställningen och på väldigt kort tid. Kanske som en frukt av det mödosamma arbetet med skulpturerna som bär spår av både hårt arbete och frustration.
Den livfulla lyster som kolteckningen har saknas i skulpturerna som snarare ger intryck av död materia än en kropp med själ. Teckningarna som ligger till grund för skulpturerna har betydligt fler nyanser. Jag ser därför Filippa Barkmans handlag främst i tecknandet, men skulpturen behöver inte vara en oframkomlig väg. Tvärtom.
Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 21 mars 2013
Daughter, 2013. Foto: Carl Henric Tillberg
Brodows blandning 
Hur kan flätor bli så otäcka?
Det är bra.
Men jag kan inte låta bli att minnas en artikel ur Diwan, om just flätor; någon annan konstnärinna på samma spår, och en hel tjock massa psykoanalytiska förklaringar, inte alls så dåliga, av Nina Weibull tror jag.
Det är tydligen något med flätor – inte bara i Tymoshenkos Ukraina.
Ja! Tymoschenkas flätor är ju väldigt speciella, ger associationer till något …rågblont… uja, många associationer.
Flätor är både flickigt oskyldigt, men också något som är lite strypande, i alla fall här.