Flickan i förgrunden i Eva Bonniers Blå reflexer väcker ett barndomsminne till liv. Hennes kortklippta hår ser mer ut som 1960-tal än 1880-tal. Jag minns när jag blev klippt på det sättet en gång när jag bodde hos mina kusiner en sommar. Det är ju väldigt sött, och praktiskt, men för en flicka sitter den begynnande kvinnligheten i håret, hur tunna och spretiga lockarna än är. Det förstod nog inte min moster som åkte till frisören med sina två söner och passade på att samtidigt klippa mig. Jag såg mina testar falla från frisörstolen, till min stora förfäran, och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta innan håret växte ut igen. För övrigt är hennes profil väldigt lik min.
Brodows blandning 
Återkommer till den där traumatiska hårklippningen ibland i drömmar. Men så där kort hade jag också ibland som ung; modellen var väl Jean Seaberg i Till sista andetaget. Sen har jag aldrig klippt mig så kort. Men du passar fint i det; och – ja- profilen är nästan din, fast vekare.
Så du har också en liknande erfarenhet av att förlora håret? Sett när det har fallit ned från frisörens flinka fingrar och du har undrat vad som skall skall bli kvar. Jo, det är ett starkt minne hos mig. Kanske också för att jag den sommaren var utlämnad på annat sätt, boendes hos andra medan mina föräldrar och syskon befann sig i Frankrike.
Nej, inget minne av trauma, bara just drömmen: Fast det är visst en klassiker den där hårklippningsdrömmen – man ångrar sig liksom. Vart tog det långa levande växande kvinnliga vägen? Jag drömmer det då och då när jag just klippt mig.
Den där Simson-Delila-mytologin har väl en grund; )