Upplevelsen av färg och form är fullt tillräcklig

 

Sonja Larsson, ”Coelin” 2011, olja på duk, 181×181 cm Foto: Per Myrehed © Sven-Harrys (Konstmuseum)

 

Sonja Larsson

Sven-Harrys (konstmuseum), Vasaparken

T o m 13 maj

Något av det mest utmärkande för svensk konst i ett internationellt perspektiv är den starka utveckling som offentlig konst har haft under 1900-talet. När socialdemokratin inledde sitt starka och långa maktinnehav i början av 1930-talet väcktes tanken att konstnärerna skulle göras delaktiga i samhällsutvecklingen. Folkhemmet skulle fyllas med god konst och de bästa av konstnärer ges arbetsuppgifter.

Modernismen som stil fick med staten som beställare en särställning eftersom den förknippades med radikalitet och framåtanda. Så blev folkhemmet fyllt med abstrakta skulpturer och offentliga utsmyckningar i en arkitektonisk och dekorativ stil. Så blev skandinavisk design ett begrepp och en exportvara. I inget annat land är modernismen så förknippad med honnörsorden jämlikhet, solidaritet och demokrati som i Sverige. Oavsett om folk har gillat det eller inte.

Mot den bakgrunden ser jag Sonja Larssons målningar som uttryck för något välbekant men också nymornat friskt i dagens konstliv. Jag ser i dem en återgång till den rena estetikens värden som fick sig en törn under det postmodernt teoretiserande 80-talet och det begynnande 90-talet då konsten utvecklades i konceptuell och politisk riktning. Jag ser också en konst som lika mycket vilar på avantgardismens exklusivitet som brukskonstens tillgänglighet. Precis som det bästa av det som gjordes för 50-talets offentliga rum.

 Sonja Larssons målningar bara är. Det är utsiktslöst att försöka förstå någon djupare mening bakom om man inte vecklar in sig i slumpens mysterier. Eller med ett annat sätt att uttrycka det: det bara händer. Vissa målningar bli bra i konstnärens ögon, det uppstår något intressant som hon inte har full kontroll över i arbetsprocessen, och då har konstverket en mening. Andra målningar kasseras. Då handlar det om hundratals timmar bortkastad tid.

För mig som betraktare är upplevelsen av färg, form och rytm fullt tillräcklig. Det behövs inga närmare förklaringar utan verken står för sig själva och samspelar med sin omgivning. Konsthallen har gjort ett förnämligt arbete med hängningen.

Sven-Harrys, med sitt centrala läge i Vasaparken, kan ses som ett senkapitalistiskt svar på folkhemmets offentliga miljöer runt torget i närförorten: den lokala biografen, biblioteket och teatern. Det är andra byggherrar nu, men behovet av skönhet och avkoppling från vardagen torde vara detsamma som då.

Anna Brodow Inzaina i Svenska Dagbladet 11 april 2013