Jag vänder blad

Några av er vet redan att jag har börjat ett nytt jobb. Knappt ett år från och med nu och framåt skall jag arbeta som handläggare på Kulturstrategiska staben, Stockholms stad. Jag är jätteglad för att jag har fått det här jobbet – först och främst för att det löser en del akuta ekonomiska problem. Frilanseriet är verkligen ingen dans på rosor. Eller det kanske det är, om man tänker på törnena. Livets smärta och njutning. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffande om detta på sin blogg. På längre sikt tänker jag mig att handläggarrollen är en utmärkt erfarenhet inför andra tjänster som kan bli aktuella efter att jag har fått min avhandling klar. Jag kommer att lära mig mycket och bredda mitt kontaktnät.

Arbetet innebär att jag går in i en annan roll än den jag hittills har haft i konstlivet. Det har gått ganska bra att kombinera forskning och konstkritik, jag har lärt mig att gå in och ut ur olika roller med olika förhållningssätt till konsten. Tack vare min handledare har jag blivit observant på när jag går in i aktörsperspektivet och talar som en kritiker – och vad forskningen kräver i form av distans och oberoende av en specifik position. Även om de rollerna har gått att kombinera är det nog så att jag mer och mer har sökt mig bort från att vara en aktör på fältet till att istället se de större sammanhangen ur ett mer övergripande perspektiv. Den rörelsen har pågått under en längre tid och har inneburit ett tidvis plågsamt frigörelsearbete.

Jag diskuterade detta med en kollega i går över ett glas vin på Kulturhusets Panorama med utblick över Sergels torg. Ett stenkast därifrån har jag min nya arbetsplats. Jag känner så väl igen hennes motivation för sitt deltagande i konstlivet – att konsten är någonting större, överordnat alla andra värdsliga och materiella intressen. Något man är beredd att offra allt för. Det är liksom det som är insatsen i spelet. Ingen går in i konstlivet med en uttalad karriärstrategi där vinsten kan kalkyleras fram. Det har inte jag heller gjort, men ett resultat av min frigörelseprocess bort från konstlivet och aktörsperspektivet är att jag klarare ser konsekvenserna av en sådan självuppoffrande insats.

Det räcker liksom inte med att tjata på tidningsledningen om att frilansarvodena inte har höjts med ett öre sedan förra året, liksom alla andra år före det. De fackliga förhandlingarna står sig slätt i ett konstliv där det är de symboliska värdena som räknas – vilket även tidningsledningar vet om och ser till att utnyttja. Det skulle aldrig gå att behålla anställda journalister utan att ge dem fackligt förhandlade löner. Hellre avskeda hälften och ge resten dubbelt så mycket jobb att göra. Chefer kan inte rekryteras annat än att locka med löner i klass med affärslivets toppar – alltså i runda tal 100 000 kronor. Höja frilansarvodena med en hundralapp? Nej, det är otänkbart. Ni måste förstå att tidningen har ett stort sparbeting!

Konstnärer kan omvandla symboliska tillgångar i pengar, om de är framgångsrika och satsar stenhårt, men kritiker kan inte det utan att byta bana och bli chef för någon konstinstitution eller liknande. Naturligtvis med samma osjälviska insats. Kritikerpositionen är alltså  ur ett krasst perspektiv en trampolin till andra positioner och uppdrag. Det finns ingen karriärsväg för frilansar till mer välbetalda jobb på tidningen. Tidningar rekryterar sällan ur kritikerledet. Det finns ingen lönestege. Arvodena står kvar på samma nivå år efter år och urholkas av inflationen.

Ur ett reellt perspektiv dock, så som varje aktör upplever det utifrån sin insats i spelet, är kritikerns uppdrag i allra högsta grad ett självändamål. Varje uppriktig och seriös skribent skriver på toppen av sin förmåga utan några avsikter om vinning eller belöning för egen del. Detta har jag nu gjort i 14 år, och jag tycker att det kan vara dags att vända blad. Det känns inte som att det uppdraget längre är vare sig lockande eller utvecklande.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Jag vänder blad

  1. Anders Knutsson skriver:

    Jag vill tacka dej för dina rapporter om utställningar i Stockholm (mest), och har efter hand lärt uppskatta din stil dina preferenser. Förr hade jag i många år ingen aning om vad som hände i Sverige, och sen kom internet – och förändrade allt! Nu kommer en ny förändring, som bl a sopar bort den traditionella tidningen. Först i mindre orter, sedan större och större. Konst kritik har fått va med på ett litet hörn, av gammal tradition. För ynger kritiker som jag känt, har det varit en värdefull stepping stone till att gå vidare. De lärde sej skriva under tidspress, träffa konstnärer, gallerister osv. och inte minst, ta kritik själva. Nu tynar detta ‘real life’ steget bort. För lite äldre kritiker ser jag ingen större motivation, som du ju antyder. Ett slags vacuum uppstår. Hur det kommer att fyllas, tror jag kommer att bli av vikt för hur ”kultur” kommuniceras, speciellt till dem som inte är insiders.

  2. Så blev det – och det är bara att önska dig ett roligt arbete, utvecklande, och med (både pekuniärt och betryggande) överskott för din doktorsavhandling. Skål!

  3. Fransyskan H skriver:

    Jag stämmer ocksâ jag upp i gratulations-grattis. Frilansliv, var där nâgra âr själv, det var värt det ett tag, men livet är pâ mânga vis finare nu. Samt att man lär sig förvânansvärt mycket annat i icke frilansliv man inte kunde drömma om man skulle när man inte var där – positiva överraskningar är alltid välkomna. Allt lycka till inför avslutande av doktorsavhandling! och – med nya jobbet.

  4. Frilans är bäst. Så länge det går. Fri är bäst. Men nu är det en tid med helt annan journalistisk ”marknad”. Då är det bra att och tursamt att göra som Anna gör. Men visst – var och en håller på sitt ; )

  5. Tack alla! Jag kommer väl att fortsätta att skriva här, men bloggen kommer nog att ta sig lite andra former än som en kritikerblogg. Ser fram emot att läsa mer litteratur! Och så kommer jag att passa på att gå mer på musik- och teaterevenemang.

  6. Jag som följt dig här förstår att det måste kännas riktigt bra med en fast anställning, härligt! Och mer fokus på litteratur ser åtminstone jag fram emot. Är lite nyfiken på vad ditt nya arbete kommer att innebära rent konkret, kanske kan du skriva något om det när du kommit in i det hela? det vore också förnämligt.

    • Åh, om det vore så väl att jag hade en fast anställning! Men nej, det är ett vikariat. Jag är ändå väldigt glad för det. Det är en inträdesbiljett och gör det lättare att söka liknande jobb framöver.
      Mer fokus på litteratur blir det nog också i bloggen, men då som amatör, inte professionell.kritiker. Så småningom kommer jag nog att skriva lite mer om Stockholms kulturliv också. Jag har möjlighet att följa såväl konst- som litteratur-, teater- och musikscenen i jobbet! Omvärldsbevakning är en del av uppdraget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s