Jag vänder blad

Några av er vet redan att jag har börjat ett nytt jobb. Knappt ett år från och med nu och framåt skall jag arbeta som handläggare på Kulturstrategiska staben, Stockholms stad. Jag är jätteglad för att jag har fått det här jobbet – först och främst för att det löser en del akuta ekonomiska problem. Frilanseriet är verkligen ingen dans på rosor. Eller det kanske det är, om man tänker på törnena. Livets smärta och njutning. Isobel Hadley-Kamptz skrev träffande om detta på sin blogg. På längre sikt tänker jag mig att handläggarrollen är en utmärkt erfarenhet inför andra tjänster som kan bli aktuella efter att jag har fått min avhandling klar. Jag kommer att lära mig mycket och bredda mitt kontaktnät.

Arbetet innebär att jag går in i en annan roll än den jag hittills har haft i konstlivet. Det har gått ganska bra att kombinera forskning och konstkritik, jag har lärt mig att gå in och ut ur olika roller med olika förhållningssätt till konsten. Tack vare min handledare har jag blivit observant på när jag går in i aktörsperspektivet och talar som en kritiker – och vad forskningen kräver i form av distans och oberoende av en specifik position. Även om de rollerna har gått att kombinera är det nog så att jag mer och mer har sökt mig bort från att vara en aktör på fältet till att istället se de större sammanhangen ur ett mer övergripande perspektiv. Den rörelsen har pågått under en längre tid och har inneburit ett tidvis plågsamt frigörelsearbete.

Jag diskuterade detta med en kollega i går över ett glas vin på Kulturhusets Panorama med utblick över Sergels torg. Ett stenkast därifrån har jag min nya arbetsplats. Jag känner så väl igen hennes motivation för sitt deltagande i konstlivet – att konsten är någonting större, överordnat alla andra värdsliga och materiella intressen. Något man är beredd att offra allt för. Det är liksom det som är insatsen i spelet. Ingen går in i konstlivet med en uttalad karriärstrategi där vinsten kan kalkyleras fram. Det har inte jag heller gjort, men ett resultat av min frigörelseprocess bort från konstlivet och aktörsperspektivet är att jag klarare ser konsekvenserna av en sådan självuppoffrande insats.

Det räcker liksom inte med att tjata på tidningsledningen om att frilansarvodena inte har höjts med ett öre sedan förra året, liksom alla andra år före det. De fackliga förhandlingarna står sig slätt i ett konstliv där det är de symboliska värdena som räknas – vilket även tidningsledningar vet om och ser till att utnyttja. Det skulle aldrig gå att behålla anställda journalister utan att ge dem fackligt förhandlade löner. Hellre avskeda hälften och ge resten dubbelt så mycket jobb att göra. Chefer kan inte rekryteras annat än att locka med löner i klass med affärslivets toppar – alltså i runda tal 100 000 kronor. Höja frilansarvodena med en hundralapp? Nej, det är otänkbart. Ni måste förstå att tidningen har ett stort sparbeting!

Konstnärer kan omvandla symboliska tillgångar i pengar, om de är framgångsrika och satsar stenhårt, men kritiker kan inte det utan att byta bana och bli chef för någon konstinstitution eller liknande. Naturligtvis med samma osjälviska insats. Kritikerpositionen är alltså  ur ett krasst perspektiv en trampolin till andra positioner och uppdrag. Det finns ingen karriärsväg för frilansar till mer välbetalda jobb på tidningen. Tidningar rekryterar sällan ur kritikerledet. Det finns ingen lönestege. Arvodena står kvar på samma nivå år efter år och urholkas av inflationen.

Ur ett reellt perspektiv dock, så som varje aktör upplever det utifrån sin insats i spelet, är kritikerns uppdrag i allra högsta grad ett självändamål. Varje uppriktig och seriös skribent skriver på toppen av sin förmåga utan några avsikter om vinning eller belöning för egen del. Detta har jag nu gjort i 14 år, och jag tycker att det kan vara dags att vända blad. Det känns inte som att det uppdraget längre är vare sig lockande eller utvecklande.