En av mina favoritbloggare är fotografen och författaren Micke Berg som delar med sig av sitt rika bildarkiv. I hans vardagsbetraktelser och hågkomster från förr – jag gillar särskilt berättelserna om Stockholm och Spanien på 1970-talet – finns en elegant lätthet och språklig spänst. Micke Berg fotade mycket dokumentärt och politiskt på 1970-talet och gjorde flera resor till Spanien. I år fick han Sune Jonsson-stipendiet. För den som vill veta mer om Micke Berg är den här artikeln rätt informativ.
Helmut Newton, Yves Saint Laurent, Rue Aubriot, Paris, 1975 © Helmut Newton Estate
Naket är han bra på också. I ett av blogginläggen togs fotograferna Larry Clarc, Helmut Newton och Jean Lupp Siff upp. De plåtar alla nakenfoto och estetisk pornografi. Newton visas just nu på Fotografiska och jag tog en sväng dit i eftermiddags. Jag gillar Newtons modefotografi från 1960- och 70-talen, det är innovativt och djärvt, men 80-talsbilderna – serien med de nakna ”hemmafruarna” och bodybuildade vampar – är rätt groteska. Precis som Micke Berg säger: de ser ariska ut. Men var kanske representativa för tiden. Jag var 18 år 1983, gick med utbyggd kavaj med axelvaddar och åtsnörpt midja, krullpermanentat hår och var tillsammans med en narcissistisk solariebränd byggare som började dagen med äggulehots. Lika lite som vi engagerade oss i politiken, lika mycket investerade vi i våra utseenden och lånade referenser från affärsvärlden. Det var yuppieeran, även i en liten småstad som Karlstad.
Bilder från utställningen kan ses i bildspelet bakom länken ovan. Kvinnornas androgynitet är inte det minsta sensuell utan de ser bara hårda och kalla ut, som skyltdockor. I bristen på innehåll bakom skalet kan jag inte låta bli att hänga upp mig på detaljer som de buskiga skötena. Det är något som skiljer 80-talet från vår tid – i dag skulle de alla ha varit friserade eller rakade. En och annan buskig armhåla finns också med.
Imogen Cunningham. Three Dancers. Mills College, 1929. Imogen Cunningham Trust
Det estetiserande hos Newton har ingen motsvarighet i Imogen Cunninghams fotografier som visas på Kulturhuset. Det är ett helt annat slags nakenfotografi som visserligen bottnar i 1930-talets atletiska sundhetsideal, men sensuellt, utan den där överdrivet maskulina, axelbreda framtoningen.
Imogen Cunningham: Succulent, 1920. This image is thought to have been in the first Group f/64 exhibit in 1932. (Photo credit: Wikipedia)
Cunningham var pionjär för ett nakenfotografi som inte var pornografi utan konst. Redan på 1910-talet tog hon bilder av sig själv och bekantskapskretsen. Solbelysta kroppar i naturen, ett slags vitalism som hörde tidens sociala idérörelser till. Mest radikalt var det väl för att hon var kvinna.
Hon fotograferade växter också, detaljer av växtdelar som bildar strukturer. Motiven hämtade hon från sin egen trädgård som var rik på succulenter och andra värmetåliga växter. Jag associerar till Robert Mapplethorpe när jag ser hennes vita kallor, magnoliaknoppar och nakenmotiv. Han har nog studerat Cunningham ingående men gjort sina nakenmotiv snäppet hårdare och mer sexuellt utmanande utifrån en gay-kontext. Kombinationen ståndare, pistill, vita kronblad och människokön har helt klart sin föregångare i Cunningham.
Brodows blandning 
âh, med ditt inlägg pâminner du mig om att jag av ngn märlig anledning inte längre har Micke Berg i min bloggroll. Ofta mycket uppfriskande läsning, vyer. Som stort Larry Clark-som-regissör-fan uppmärksammades jag av just herr Berg pâ Clarks foton. Han är fantastisk! Och Bergs analys i länkade inlägget, mkt intressant. Roligt att han fâtt stipendium. Tack för uppmärksammandet och pâminnelsen.