Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om allt jag inte håller med om i Johan Ehrenbergs lååånga artikel i ETC (den har några år på nacken och är återpublicerad, men eftersom den har valsat runt i sociala medier i dagarna trodde jag den var ny), men jag inser att jag då bara hamnar i den klassiska skiljelinjen mellan vänster och liberaler som handlar om vad man tar som utgångspunkt: individen eller kollektivet. Där tycker jag att såväl individförespråkarna som kollektivförespåkarna lätt hamnar i diket.
Det är lite kul att Ehrenberg inför ett slags manlighetens typologi. Lite kul också att jag som kvinna kan känna igen mig i de flesta av typerna. Ehrenberg skriver ingenting om kvinnlig kollektiv skuld för förtrycket av gruppen män. Har vi ingen kollektiv skuld? Finns inte gruppen män eller finns inte förtryck av och sexistiska uttryck mot män? Enligt artikeln har vi ju knappt ansvar ens för oss själva.
Det jag inte blir klok på är varför det är okey för vänstern att tala om grupper och kollektiv skuld i ena fallet men inte i det andra? Muslimer vill vi ju inte ha fördomsfulla åsikter om som grupp. De är inget kollektiv med en kollektiv skuld. Men män, slås det fast, är det. Är det bara för att vänstern måste vara de goda hela tiden som det är okey att tala om manlig kollektiv skuld men inte om kvinnlig, eller muslimsk, eller HBTsk? För att de senare betraktas som offer för ett strukturellt förtryck och då inte kan förtrycka själva?
För mig är det självklart att ansvar i grunden är personligt och bottnar i ett skuldförhållande, men kan naturligtvis också upphöjas till allmänna principer för hur vi beter oss mot varandra och vad vi bör enas kring för att samhället skall fungera. Ansvar utgår från en relation individer emellan eller mellan staten och medborgarna. Det är ett slags kontrakt som när det överskrids bör väcka skuldkänslor till liv hos den part som rannsakat sig själv och insett sina tillkortakommanden.
Ehrenberg vill väcka skuldkänslor hos männen och få dem att rannsaka sitt eget samvete – inte bara begrunda de egna handlingarna utan hela manlighetens förtryck av kvinnor genom historien. Det är inte konstigt om det istället väcker alla de försvarsreaktioner och invändningar som typgalleriet Den hatande, Den lomhörde, Den fege, Den late och Den ensamme uppvisar. Idén om kollektiv manlig skuld är i själva verket en överlägsen position som Ehrenberg intar. Det är ojämlikt att inte se den andre som en lika fullvärdig människa, kapabel att ta ansvar för sig själv och sina handlingar.
Svaret kallas för intersektionalitet.