Trygghetszoner och panikzoner i kultursektorn

Just nu lyssnar jag mycket på radion. P1 och P2 – några andra kanaler av värde finns inte. Dagens Sommar lyssnade jag till samtidigt som jag ägnade mig åt en del administrativt arbete. Det var jätteduktiga Katarina Gospic som talade om våra hjärnor. Hon är 29 år och hjärnforskare, läkare, författare och egenföretagare. Jag brukar inte bli avundsjuk på riktigt duktiga människor för att de lyckas i livet, inte ens på Katarina Gospic, men jag kunde inte låta bli att fnysa när hon höll en lång utläggning om när hon hade vågat språnget, när hon hade bestämt sig för att bli sin egen från att tidigare ha varit anställd som läkare och forskare. Hon hade utsatt sin hjärna för dramatiska processer när hon lämnade trygghetszonen för panikzonen och svingade sig ut i det okända. Hmpf. Det är ju inte precis brist på arbetstillfällen för läkare, tänkte jag, så hur stor risk tog hon egentligen när hon kröp ut på trädgrenen? Annat är det med alla kulturskapare som inte har något annat att välja på än företagandet, till i regel rätt usla arvoden. Det märkliga är att det inte är någon som har några illusioner om att det skulle vara på annat sätt heller, folk går frivilligt ut och sätter sig på grenen och sågar av den själv.

Kulturradion i P1 har inlett en serie om alliansens kulturpolitik, Kartan och verkligheten, som jag också har lyssnat på idag. Jag tycker att Timbros Lars Anders Johansson hade en poäng i sin analys av den borgerliga kulturpolitiken (del två). Alliansregeringen har tillägnat sig en lika instrumentell kultursyn som socialdemokraterna på 1970-talet. Man är egentligen rätt ointresserad av kultur, kulturen i alliansregeringens ögon är främst till för att tjäna andra syften, som ett medel för att skapa tillväxt, främja jämlikhet, mångfald och integration. Anledningen till att borgerligheten har en instrumentell kultursyn, förklarade Lars Anders Johansson, är för att den har förlorat sin bas i bildningen. Kulturpolitiken utgår inte från en humanistisk bildningssyn där kulturen värderas i egen rätt utan har blivit en del av fixet för att lösa samhällsproblemen – eller problemen i alliansens ekonomiska och sociala politik. Ja, det där sista sa inte Lars Anders Johansson, det la jag till. Frågan är om man kan lägga det oket på det fria kulturlivet utan att de  kommer att kräva löner därefter. Konstnärerna kommer rättmätigt att kräva arbetsförmåner som bara trygghetszonen kan ge dem och börja räkna arbetstimmar och ta ut sin flextid.

Det där entreprenörssnacket är bara en retorik för att få det att låta sexigt med otrygga arbetsvillkor, menade Ylva Gisslén, forskare i Lund, i del 1. Idylliseringen av otryggheten och flexibiliteten i den kreativa sektorn är ett sätt att få andra sektorer av arbetsmarknaden att acceptera de här förhållandena och känna sig lite som konstnärer samtidigt, säger hon. Ja, så kan man ju också se det, men då handlar det inte om kulturen och kulturpolitiken längre, utan om strategier på arbetsmarknaden. De känner vi till oavsett om vi tillhör kultursektorn eller ej.