Jag har läst senaste numret av Konstnären (nr 2/2013) som bland annat handlar om framväxten av ett borgerligt perspektiv i kulturdebatten. Alliansens kulturpolitik har uppmärksammats av Sveriges radio, men här siktar man särskilt in sig på idédebatten. Min rapport Moderna mecenater. Från gåvoekonomi till entreprenörskap omnämns i detta sammanhang eftersom den ingår i Timbros rapportserie om kultur.
Trots att Sanna Samuelssons artikel är relativt nyanserad och välskriven, finns ändå en tydlig vilja att tolka rapportens resultat utifrån det sammanhang den ingår i.
Samuelsson skriver:
En rapport som Timbro nyligen har gett ut är konstvetaren Anna Brodow Inzainas Moderna mecenater. Från gåvoekonomi till entreprenörskap. Där analyseras fyra privata konsthallar som har öppnat de senaste fem åren, Fototrafiska, Bonniers konsthall, Artipelag och Sven-Harrys konstmuseum. Fokus är hur konsthallarna fungerar, hur de kommunicerar kring sin verksamhet och om man kan se deras verksamhet som en form av modernt mecenatskap. Samtidigt besvaras en annan fråga, som inte ställs inledningsvis men som kan tolkas som skälet till att Timbro beställde rapporten. Nämligen: går det bra? Svaret i rapporten får nog ändå sägas vara positivt.
Framför allt Fotografiska tas upp som ett positivt exempel, som når en bred publik och har en affärsidé, som har slagit väl ut. Bonniers beröms för att den tar ett ansvar för den experimentella konsten, som konstnärspolitiken annars brukar ansvara för. Trots den neutrala ansatsen i Brodow Inzainas rapport så blir den en del av en större debatt om finansieringen av konsten. Och det är antagligen det samtalet som Timbro vill vara en del av genom att be en konstvetare att skriva rapporten. Att ta upp och i relativt positiva ordalag, fast inte utan kritik, beskriva de privata konsthallarnas verksamhet i jämförelse med offentligt driven verksamhet, blir ett inlägg i debatten, vilket kanske är ett tecken på hur polariserad debatten är.
Nej, Sanna Samuelsson, jag har inte smygvägen sökt lyfta fram goda exempel på marknadsanpassade lösningar för svensk kulturpolitik. Syftet var tydligt formulerat: ”att ge en översiktlig bild av ett fenomen som på senare år har blivit allt mer tydligt”, och ”ett försök att synliggöra olika motiv och relationer till privat- respektive offentligfinasierad verksamhet”. Mitt ärende var att nyansera bilden och utröna ifall dessa privata konsthallar har en motsvarighet i gårdagens mecenatkultur.
Att Timbro gärna lyfter fram goda exempel på mecenatskap och diskuterar hur borgerligheten skulle kunna återta initiativet på kulturens område, är i sig inget märkvärdig. Jag kan heller inte tänka mig att det skulle vara en nackdel för kulturlivet om näringslivet vill gå in med pengar.
Konstnärens artikel om ”Rödvinshögern” andas ängslig konservatism och rädsla för nya perspektiv. Det ses som ett hot att det finns några som tycker annorlunda och påverkar opinionen. Om inte annat vittnar det om hur mycket borgerlig idédebatt behövs.
Brodows blandning 