Vilks, hans anhängare och kritiker

Jag följer med intresse de senaste vändorna i Rondellhundsprojektet. Att Lars Vilks skulle sätta stopp för sitt framgångsrika projekt som Thomas Millroth i Sydsvenskan föreslår ser jag som rätt osannolikt. Vernissagen var enligt polisen och nyhetsrapporteringen en lugn tillställning utan några konfrontationer med upprörda demonstranter, men konstkritikerna är ändå oroliga.

Det var fel publik vid vernissagen, tisslas det om i sociala medier. För mycket sverigedemokrater. Tillsammans med den stora mängden poliser och säkerhetsvakter heter det med kulturpolitiska prosa att ”utställningen når nya publikgrupper”. Lars Vilks har ”fått nya vänner” är en annan eufemism.

Kritiker brukar inte recensera publiken, och det gör heller inte Thomas Millroth och Tor Billgren som har recenserat utställningen i Kulturnytt, men det finns ändå något som skaver i Vilks utställning och som främst har med publiken, eller rättare sagt Rondellhundsprojektets anhängare, att göra. Thomas Millroth inleder sin artikel med att kommentera den grupp fredliga (får man kanske säga) demonstranter som stod utanför galleriet:

På vernissagedagen stod en grupp utanför galleriet med en banderoll i blågult, som fördömde dödshotet och försvarade Lars Vilks yttrandefrihet. Det viftades med svenska flaggor och smakade Avpixlat. Vad är det för vänner han har fått?

Redan detta är komplicerat. För vem fördömer inte dödshotet mot Lars Vilks och försvarar hans yttrandefrihet? De flesta av oss sammanblandar det bara inte med nationalistiska motiv och en röst på främlingsfientliga partier.

Lars Vilks kommenterar det hela bra på sin blogg:

Idag står vi under inflytande av en gammal berättelsemodell där människorna kan delas in i onda och goda. De onda är naturligtvis rasisterna och de goda antirasisterna. Och det gäller att ha sin vitbok i ordning.

Blotta misstanken att utvecklingen kan påverkas i oönskad riktning är tillräcklig för att den rättrådige skall ingripa.

Jag är för övrigt tacksam att jag själv slipper recensera utställningen. Jag har inte ens sett den. Det är för en kritiker ett kamikaze-uppdrag där man å ena sidan får finna sig i att det som skrivs i tidningen blir nytt material i projektet. Lars kommenterar varje inlägg i debatten med sedvanlig intellektuell skärpa.  Å andra sidan ska man navigera mellan Skylla och Karybdis för att inte trampa fel och ge legitimitet åt motståndarnas argument. Den strategi jag skulle ha valt är att neutralt beskriva alla delar av projektet med saklig precision. Som så ofta drivs Vilks kritiker av känslor och rusar iväg.