Jag har funderat på en reaktion på mitt föregående inlägg. Reaktionen fick jag på Facebook av en kritiker som spetsigt påpekade efter att ha läst mitt inlägg att min pågående bantningskur inte är så värst intressant. Kommentaren snärtade till på ett irriterande sätt och jag svarade personen ifråga med en lika avsnoppande kommentar.
På Facebook får man stå ut med att det i flödet cirkulerar både gulliga kattungar och hundar blandat med kommentarer av dagsaktuella händelser av mer eller mindre genomtänkt slag. Men av mig förväntas det något annat. Det är i och för sig smickrande.
Självklart förstår jag att jag förväntades skriva om konstutställningarna ifråga då inlägget rubricerades ”Speedad galleristart”. Eftersom jag har arbetat som kritiker i över ett decennium är det naturligt att förvänta sig det av mig. Jag kan också förstå om inlägget uppfattades som provocerande i all sin banalitet eftersom kvalitetsomdömet – om där ens fanns något – närmast vispades bort i sista meningen.
Eftersom jag är en högst samvetsgrann och ansvarstagande person som alltid tar mina professionella uppdrag på djupt allvar vill jag göra ett förtydligande:
För det första har jag sällan som kritiker (det har hänt vid något enstaka tillfälle) recenserat en utställning efter att endast ha gått på vernissagen. Vernissagen är framför allt en social tillställning då man samlas vid vattenhålet och socialiserar sig. Man är i regel mer uppmärksam på de andra besökarna än på konsten. Merparten av besökarna hänger i en klunga utanför lokalen – det gäller såväl konstnärer som kritiker. Ska man recensera en utställning bör man alltså gå dit mitt i veckan när det inte är så många där att socialisera sig med. Det är det första.
För det andra. Jag är inte längre verksam som kritiker med fast uppdrag för någon tidning. Det är inte i egenskap av kritiker ni möter mig här. Om jag skriver om den sociala tillställningen vernissager – hög på en bantningskur eller inte – här på min blogg är det inte i syfte att recensera tillställningen som sådan eller den utställda konsten, utan helt enkelt för att vernissager och bantningskurer, lika väl som avhandlingsskrivande, reflexioner kring politik och kulturdebatt, läsande, tänkande och skrivande, ingår som en del av mitt liv, vilket jag ger uttryck för på min blogg. Jag tror att merparten har förstått detta.
Precis som det förväntas av mig att jag är yrkesmässigt seriös när jag är på jobbet, förväntar jag mig av mina läsare att de kan se skillnad på olika slags texter och sammanhang, och bedöma intentioner och innehåll därefter. Snabba omdömen om och avfärdanden av min professionalitet, utifrån förväntningar vad en person i min position ska göra, betraktar jag helt enkelt som omogna och ignoranta.
Brodows blandning 
Anna, sista meningen är en mycket bra sammanfattning av hela detta bloggliv vi lever: ”Snabba omdömen om och avfärdanden av min professionalitet, utifrån förväntningar vad en person i min position förväntas göra, betraktar jag helt enkelt som omogna och ignoranta.”
Alltför ofta händer det. Alltför ofta måste man bry sig om den sortens ”omdömen och avfärdanden” – så vad kan man göra? Förmodligen bara insistera och fortsätta skriva, om högt och lågt, om viktigt och flyktigt.
Ja, Thomas. Du om någon förstår det! Man blir lika förvånad varje gång det händer. Det går ju inte att förutse reaktioner av detta slag, skulle man göra det och ha det i åtanke varje gång man skriver finns det snart inte mycket spontanitet kvar. Liksom för dig när du har gjort klargöranden, finns det för mig tillfällen när jag tycker att det är viktigt att göra det.
”För det första har jag sällan som kritiker (det har hänt vid något enstaka tillfälle) recenserat en utställning efter att endast ha gått på vernissagen. Vernissagen är framför allt en social tillställning då man samlas vid vattenhålet och socialiserar sig”.
Så ÄR det och har alltid varit för mig också. Med den skillnaden att jag ytterst sällan går på vernissager numera.
Synd att du alls bryr dig om vad nån vessla på Facebook tycker. Men bra svar på tal, my dear.
Tack, Gabi. Som jag skrev till Thomas: det finns tillfällen när jag tycker att det är viktigt att sätta ned foten. Det är inte så att jag bryr mig så mycket om en enskild kommentar på Facebook, jag ser det mer som ett symptom på en sjuka inom konstlivet som jag är alltför bekant med. En sjuka som innebär att aktsamt vaka sin och andras position och bedöma varje yttrande utifrån denna. Det skapar en ofrihet kring människor som jag tror att fler än jag känner sig begränsad av.
Såklart man får skriva vad man vill på sin blogg. Jag har f ö aldrig riktigt begripit vad Facebook ska vara bra för.
Få se om jag lyckas få in den här kommentaren, jag brukar oftast bli utkastad från just din blogg, oklart varför, det har något med WordPress att göra.
Konstigt att det inte har funkat att kommentera förut! WordPress är ju busentkel till skillnad från Blogger. Bra att det lyckades denna gång.
Vet inte om någon annan haft detta problem eller om det bara är jag som klantar till det.
Eftersom jag liksom du använder WordPress känner systemet igen min e-postadress och kräver (ibland) att jag ska logga in på wordpress.com och då går i bästa fall kommentaren in, men utan att min signatur länkar tillbaka till min blogg, Ibland försvinner kommentaren i tomma intet. Kommentaren ovan gick in utan inloggning.
Ledsen att tråka ut dig med teknikaliteter, det är knappast något du kan göra något åt men jag undrar ju lite över vad jag gör för fel.