Tankar på pendeln om toleransens gränser

Jag minns när jag bestämde mig för att flytta från Uppsala. Det var en enskild händelse för några år sedan som avgjorde det, inte en massa småsaker sammanlagda, utan just en händelse som grundade ett beslut som kom att realiseras en kort tid efteråt. Jag hade varit på Sardinien och satt på flygplatsen i Alghero en sen eftermiddag och såg avgångstiden för flyget  flyttas framåt timme för timme. Jag förstod att om jag skulle komma med något plan den kvällen skulla det landa i Stockholm långt efter att sista tåget mot Uppsala hade gått. Efter några försök att få tag i ett billigt hotell i Stockholm gav jag upp. Allting var fullbelagt. Framåt ett-tiden landade jag i Stockholm utan någon planerad sovplats för natten och hakade därför på ett gäng sardiska ungdomar som hade bokat in sig på ett back packer-hotell nära stationen. Det var emellertid också fullsatt, men jag kunde vila i receptionen tills första tåget till Uppsala gick vid femtiden på morgonen.

Den här händelsen avgjorde mitt beslut att flytta från Uppsala. En kort tid senare hade jag installerat mig i en lägenhet i Södertälje, dit man i värsta fall kan ta sig med nattbuss efter att sista pendeln har gått. Skavsta flygplats ligger på nära avstånd, så för två utlandspendlare passade det utmärkt.

Nu känner jag att jag återigen har kommit till en punkt som kan  leda till ett beslut om flytt. I 99 fall av 100 går det bra att pendla mellan Södertälje och Stockholm. Det är inga problem, jag sitter och läser eller lyssnar på radio de 40 minuter det tar, ostörd av de andra passagerarna. Men häromdagen inträffade en sak som fick mig att bestämma mig för att flytta vart som helst inom radien av en mil från min arbetsplats. En mil klarar jag nämligen av att cykla till jobbet, och jag gör det gärna, jämfört med att varje morgon ta pendeln och känna alla lukter och dela luften med människor med snörvlande förkylningsnäsor. En händelse var det som i ett slag förändrade alla helt okej resor med pendeln till något närmast outhärdligt.

En morgon tog det en timme och 15 minuter att ta sig till jobbet. Förseningen berodde på ett signalfel. Det är rätt sällan det händer, men det var inte det som fick mig att verkligen längta efter att få bo på cykelavstånd upp till en mil från jobbet, utan en händelse av helt annat slag. En man av romskt ursprung som jag har sett många gånger stiga på i Östertälje och gå av i Huddinge – det är hans revir – gick fram och tillbaka i gången med sin utsträckta hand och ett entonigt klagande läte. Hans krycka är alldeles för kort och hans gång är stapplig. Denna dag, när tåget gick extra långsamt, följde han med ända till Stockholm och gick ihärdigt fram och tillbaka i vår vagn. Hans fru satt på sätet bakom mig. Det var inte bara missljudet av den klagande sången som spred sig i vagnen utan också en omisskänlig lukt av bristande hygien. Jag var tvungen att gå av i Stockholm Södra för att inte kräkas.

Att reagera med avsmak som jag gjorde är något som varenda människa kan förstå och känna igen sig i, samtidigt är det förbjudna känslor. Vi vill inte komma i fysisk kontakt med de där smutsiga, luktande och påträngande tiggarna och vänder följaktligen bort huvudet. Avsmaken ligger inte bara i den fysiska upplevelsen utan också i att människors värdighet reduceras till en för kort käpp och en utsträckt hand.

*

Jag har hört oroliga medelklassföräldrar som sätter sina barn i hbt-certifierade förskolor i innerstaden för att telningarna skall kunna utvecklas till toleranta medborgare. Men är det inte bättre att låta dem konfronteras med verkligheten och ge dem möjlighet att skaffa sig vänner med olika kulturella bakgrunder och olika ekonomiska förutsättningar? Min son skaffade sig vänner både i Gottsunda och Luthagen när vi bodde i Uppsala – vilket ur ett Stockholmsperspektiv är ungefär som Tensta och Östermalm. Jag tycker att han har utvecklats till en synnerligen tolerant och vidsynt människa.

Tidigare inlägg i ämnet här.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tankar på pendeln om toleransens gränser

  1. Ping: Åsne Seierstad Hundra och en dag | Brodows blandning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s