Den personliga sfären och toleransens gränser

Föregående inlägg om tiggeri på offentliga platser och i allmänna transportmedel fick mig att ta reda på lite mer om saken. Jag, liksom många andra, funderar kring det ökande tiggeriet på gatorna av EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien, och brottas med känslor som är otillåtna i ett socialt rum om man vill vara en ”god” människa.

Frågan om tiggeri har också debatterats politiskt, om vårt samhälle skall tillåta det och vem som i så fall ytterst bär ansvaret för dessa människors lidanden och behov. I dag är det inte förbjudet att tigga på offentlig plats, inte ens i så kallad organiserad form, men om det handlar om människor som blir tvingade till att tigga kan det räknas som människohandel och är då olagligt.

Först måste begreppet tolerans förtydligas. Toleransens gränser i en demokrati utgörs av vad som är lagligt och inte lagligt att göra. Men tolerans handlar också om vilka åsikter som är möjliga att ha och förfäkta, vilka traditioner och sedvänjor som kan accepteras. Där har vi bestämt oss för att inta en generös hållning och även acceptera åsikter som kan tyckas oacceptabla och förkastliga. Försvaret av öppenheten kräver dock en intolerans mot de intoleranta, så att inte antidemokratiska krafter kullkastar demokratins fundament.

Men hur ser toleransens gränser ut på ett individuellt plan? Vad är gränsen för vad jag tillåter i min livssfär? När man lämnar de principiella frågorna och ställer sig frågan: vad är jag beredd att acceptera i min livssfär? då tror jag att människor i regel är mindre toleranta än vad de kanske ger uttryck för på pappret eller röstsedeln.

Inom den katolska kyrkan har det länge funnits en större acceptans för tiggeri, till och med uppfattningen att tiggaren har en positiv funktion i samhället eftersom han ger människor möjlighet att göra gott. I den lutheranska läran med sin arbetsmoral fostras människor i högre grad att göra rätt för sig. Tiggarnas ställning förändrades alltså i samhället med reformationen. Idag ser vi tiggeriet i mångt och mycket som ett socialt problem där man kan förfäkta olika politiska lösningar: acceptans eller förbud.

Frågan om tiggeri är komplex och jag tror att de flesta väljer att helt enkelt bara vända bort ansiktet. Kanske ge en slant någon gång då och då, så gör jag. Under en period i somras var det en rumänsk dragspelsman ombord på samma tågsträcka som den stapplande med käpp. Honom brukade jag ge en femma eller några kronor om jag hade något som skramlade i plånboken. Även om hans lilla trudelutt aldrig varierades var han alltid glad. Det var nog för det jag belönade honom. Bara en gång kände jag mig uppenbart besvärad, och det var den gången när han vände sig om, la sin hand på min axel och tackade mig, eftersom han kände igen mig. Efter det vände jag mitt ansikte bort.

Här är en intressant rapport om socialarbetares i Göteborg föreställningar om tiggeri.

Annonser

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Bild | Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s