En Twitterstorm lär har dragit förbi angående den nyutnämnda arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson som på 1990-talet var med i Livets Ord och engagerad i den abortkritiska organisationen Ja till livet. Själv säger hon att ser mer nyanserat på saker och ting idag och att hon ställer sig bakom svensk lagstiftning i frågor kring bland annat könsneutrala äktenskap.
Det viktigaste är väl ändå vad ministern står för idag och hur hon sköter sitt ämbete?
Detta om detta. Bristen på tolerans för olikhet präglar som bekant även konstvärlden. I går kväll var jag på vernissage och höll i ett samtal kring Christopher Rådlunds konst och samtiden. Detta ägde rum på Galleri Agardh och Tornvall, utställningen pågår till den 12 oktober.
Rådlund och jag träffades i samband med utställningen Figurationer på Edsviks konsthall 2009. Vårt samtal inleddes därför med att återknyta till frågorna i den utställningen, utan att närmare fastna i den såriga och infekterade debatten som följde på utställningen. Det kändes bra att gå vidare och knyta an till samtiden istället för att grotta i det som har varit. Låta det gamla vara passé!
Just nu är jag inte så inne i frågor som rör kritiker i Stockholms konstvärld, utan snarare problem och utmaningar som har med mitt nya jobb att göra. Stockholm är en mångkulturell stad, världen har kommit till oss och med det konstnärliga uttryck som bottnar i andra traditioner än modernismen och som bedöms med andra måttstockar för kvalitet. Det ställer krav på tolerans och vidsynthet, inte njugga kvalitetsomdömen som bygger på vilka konstnärer som i en begränsad social värld har eller har fått konstnärligt erkännande.
Mina tankar kretsar kring hur konstnärer som kommer hit från andra länder och som har utställningserfarenhet från gallerier som vi aldrig har hört talas om skall kunna ha en chans att bli bedömda på samma villkor som sina svenska kollegor? Ska konstens värld vara lika stängd som arbetsmarknaden för en växande grupp människor? I Stockholm bor närmare 29% med utländsk bakgrund. Om inte detta skall bli en tickande bomb får vi vara beredda att tänka nytt och brett.
Se där, inte ett så långt steg från arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson som man skulle kunna tro!
I samtalet med Rådlund väckte jag frågan om det finns en relation till bedömningen av andra konstnärliga traditioner än den västerländska. Som konstnär säger han sig ha mer gemensamt med en iranier som arbetar utifrån sin tradition än kollegorna som arbetar i en modernistisk eller postmodernistisk tradition. Det som förenar är hantverket och avsaknaden av ironi. Med ironi förstod jag ett distanserat förhållningssätt som skall markera en medvetenhet om att vi inte skall ta det här helt på allvar. Vi skall inte låta oss luras.
Min följdfråga handlade om äkthet, och där markerade jag att jag nu ställer mig i en annan position och ställer en kritisk fråga angående hans anspråk på äkthet. Varför skulle din (Rådlunds) konst vara mer äkta än någon annans? Som jag tolkar Rådlunds svar hävdar han inte att hans konst är mer äkta än någon annans, men han gör heller ingenting för att markera distans till själva anspråket. När han målar ett träd som ett träd eller en ros som en ros är det inte naivt, som många postmodernister gärna vill tro, utan snarare ett synnerligen genomtänkt konstnärligt beslut.
Brodows blandning 