Åsne Seierstad Hundra och en dag

Jag försöker få lite tid att läsa och tänka, men förvärvsarbetet tar mycket tid och kraft. Tidigare kunde jag spilla hur mycket tid som helst på distraktion och förströelse, nu får jag ta tillvara på halvtimmarna. Den förhatliga pendeln har åtminstone en fördel: Jag får en stunds lästid på morgonen och eftermiddagen.

Just nu läser jag Åsne Seierstads Hundra och en dag som jag hittade i sommarstugan. Ett fynd från Karlsborgs biblioteks förträffliga hylla för utrangerade böcker. Seierstads bok är en intressant skildring från Bagdad mellan januari och april 2003, före, under och efter anfallet från de amerikanska och brittiska styrkorna.

Eftersom jag varken är intresserad av krig eller konflikter i världen, närmast genant ointresserad, är det andra saker som jag lägger märke till när jag läser Seierstads bok som gör att jag kan dra kopplingar till vår egen tid. Seierstads beskrivning av svårigheterna att få människor att säga sanningen är upplysande. För vem äger sanningen? Vad är den sanna bilden när människor lever i rädsla och ofrihet och inte kan tala öppet med varandra? Det är ju inte så att människor går och bär på en dold sanning de håller inne med, utan snarare att ofriheten att tala och kommunicera öppet leder till en övertygande schimär, ett upprätthållande av en sanning man i bästa fall vågar tvivla på.

Därför ska vi värna yttrandefriheten och tankens frihet. Bara genom att värna möjligheten att få argumentera för en helt avvikande ståndpunkt i ett tillåtande klimat där åsikter bryts mot andras kan man skapa något som är mer stabilt än en övertygande schimär.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Åsne Seierstad Hundra och en dag

  1. lilycrowart skriver:

    Utmärkt skrivet!

  2. ”en övertygande schimär” var ett bra uttryck. Jag tror det finns på närmare håll än i Bagdad. Kanske bara i en vilken som helst psykologisk projektion? Eller illusion – det där vi förr kallade att vara lite ”i det blå”?

    Har inte läst Seierstads bok, men däremot en bok av Tortajada, från liknande kultur i Afghanistan. Minns inte bokens namn, trots att jag recenserade den. Mer än tio år sen. Men om man är intresserad av islamisk kultur och särskilt kvinnors utveckling där, kan jag rekommendera Tortajada. (Och här hittade jag den http://www.bokborsen.se/Tortajada-Ana/Det-Tystade-Skriket-En-Resa-Bland-Afghanistans-Kv/835947)

  3. Hej!
    Ja, det är nog psykologisk projektion som ligger närmast. För alla som någon gång själv har projicerat vet att det är ett förstadium till medvetenhet. Det kan vara smärtsamt att ta sig ur den övertygelsen.
    Jag googlade på Seierstads bok och fann en mycket negativ recension i SvD. Men jag tycker inte att Steve Sem Sandberg hade förstått bokens lågmälda innehåll, åtminstone inte sett det jag ser i den: ett enda lönlöst försök att få folk att säga vad de egentligen tycker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s