En av min barndoms favoritböcker är nu hotad att sättas i giftskåpet. Nyheten att nu även Barna Hedenhös har drabbats av skräcken för att sprida rasistiska stereotyper bekräftar min uppfattning att vi lever i en väldigt ängslig tid.
Med anledning av årets julkalender där familjen Hedenhös skall dramatiseras har 1950-talets stenåldersvärderingar satts under lupp. Berättelserna om Barna Hedenhös skrevs av Bertil Almqvist (Bertila) mellan åren 1948-1971. Den berättelse som främst har kritiserats är när familjen Hedenhös upptäcker Amerika och träffar urinvånarna i Urjork.
Barna Hedenhös i Amerika ger förstås en förlegad bild av den amerikanska ursprungsbefolkningen som piprökande, fjäderklädda rödskinn – jag har svaga minnen av detta, men som jag också vill minnas min läsning var det underförstått att det var en stereotyp man skämtade med. Ingen trodde naturligtvis på allvar att indianerna var röda som en dansk pölsa i skinnet. Jag förstod det redan som barn.
Enligt ett förslag från regissören Jonathan Sjöberg bör Barna Hedehös förses med ett förord som tar avstånd från de förlegade stenåldersidéerna och sätter dem i ett sammanhang. Men Bonnier Carlsen går ett steg längre och meddelar att de kommer att dra in historien om upptäckten av Amerika helt i samlingsvolymen Den stora boken om Barna Hedenhös.
Föräldrarna har ett stort ansvar, säger Sjöberg. Hur kunde mina intellektuella, medvetna, vänstersympatiserande föräldrar sätta Barna Hedenhös i mina händer? Såg de inte vilka skadliga värderingar denna litteratur kunde inplantera i mig? Eller resonerade de som så, att även litteratur som innehåller förlegade stenåldersidéer, presenterat helt utan varnande förord, också kan bidra till att utveckla ett självständigt kritiskt tänkande?
Brodows blandning 
Min pappa läste in Barna Hedenhös för TV. (Underbar röst där). Undrar om han är kontaminerad på nåt sätt ; )