Birro och jämställdheten

Kan dagens feminister ta åt sig äran av det som tidigare samhällsförändrare har rott iland? Jag tänkte på det under gårdagens Aktuelltsändning när Marcus Birro mötte Linnea Bruno, företrädare för det feministiska partiet FI.

Det är en svår sits för en manlig medelålders vithyad krönikör att ge sig på feministerna. Marcus Birro fick backa och be om ursäkt om någon hade känt sig kränkt av hans krönika i Expressen häromdagen. Att det är känsligt förstår man när det inte ens går att kritisera ”den aggressiva avarten” av feminismen ”som siktar på fel saker” utan att få kritik – inga namn nämnda, men den som någorlunda hänger med i kultur- och medievärlden eller vistas på Twitter förstår måltavlan. 

En poäng som jag tycker att Birro hade i inslaget i Aktuellt var påpekandet att FI, med en halv procent röster från svenska befolkningen, uppenbart inte lyckas locka till sig väljarna genom den politik de för, trots viktiga frågor på dagordningen.  Nu handlade inte Birros krönika om FI utan om de feminister som  ägnar sig åt ett ”ständigt skyttegravskrig” där de klumpar ihop män och svartmålar dem som grupp. Flera feminister har uppfattat detta som en kritik av själva den feministiska kampen och anklagat Birro för att inte förstå bevekelsegrunderna. Se t.ex. My Vingren och bloggen Doris.

Jag funderar på om detta hänger ihop med teorin om könsmaktsordning. Skyttegravkriget kan kokas ned till en fråga: finns det strukturer eller inte? Erkänner du eller erkänner du inte? Den struktur det handlar om i det här fallet är könsmaktsordningen där förepråkare för denna teori hävdar att män redan från början fostras till vissa privilegier och att samhället är ordnat på ett sådant sätt att män ges makt och utrymme. De som hävdar denna teori menar att de som ifrågasätter strukternas existens är blinda för sina privilegier (om du är man) eller  har ett falskt medvetande (om du är kvinna). I dag talas inte bara om könet som över- eller underordnande princip utan om ett mer komplicerat nät av strukterer som samordnar, dvs. intersektionalitet.

Som jag ser dessa strukturer – för jag förnekar dem inte – handlar det om politiska frontlinjer som konstrueras för att driva en fråga och en förändring av samhället i en viss riktning. Jag ser alltså inte att de skulle finnas per se och är något som strukturerar vår värld, utan att de är konstruerade som redskap i den politiska kampen. Genom att belysa vissa saker hamnar annat i skuggan och alla fakta som inte stämmer med teorin negligeras. Könsmaktsordningen är alltså mer en teori behäftat med en ideologi än ett oomtvistat faktum. Slutsatser dragna ur en teori måste man kunna tvista om och kritisera, men idag uppfattas en kritik mot vissa försanthållna premisser som en kritik av själva kampens berättigande.

Så till den inledande frågan: kan dagens feminister ta åt sig äran av det som tidigare samhällsförändrare har rott i land? (För inte var det bara kvinnor och feminister som förändrade samhället och gjorde det mer jämställt, dessa kunde lika gärna vara  män och liberaler och radikaler i allmänhet). Nej, vill jag hävda, det kan de inte, lika lite som  dagens män kan skuldbeläggas för de privilegier och maktpositioner som tidigare generationers män har haft.