Vi tittade in på Galleri Movitz där Lars Vilks visar ett tjugotal nygjorda målningar (pågår t o m 18 december). Ett par poliser utanför kontrollerade hastigt min handväska och min mans kasse med en enkilos italiensk julkaka – en kaloribomb visserligen, men de lät oss snabbt passera. Det var fullt av folk i lokalen som brukligt är vid vernissager – en närmast normal vernissage med andra ord, förutom antalet poliser utanför och livvakter som ständigt uppehöll sig runtomkring konstnären. Jag var bara där en knapp timme så jag kan inte bedöma publiken; mannen i bakgrunden signalerar dock en viss bekantskap med konstens traditioner. Den hastiga titten duger heller inte för en recension av de utställda verken.
Som tidigare har meddelats innehöll inte utställningen de kända rondellhundsteckningarna från 2007 då ägaren till lokalen inte medgav detta, utan det som finns att se är ett antal parafraser på berömda konsthistoriska målningar och fria tolkningar i expressiv stil av ursprungsteckningen.
Utställningen har namnet ”Phobos & Deimos” (Fruktan & Skräck). Namnet kan anspela på den beröringsskräck som rondellhunden har väckt efter att al-Qaida utfärdade en fatwa mot Lars Vilks och chefredaktören på Nerikes Allehanda som publicerat en av teckningarna. Namnet kan också anspela på den symboliska laddning som teckningarna har fått och som har skapat en polariserad debatt med givna positioner. Den nyanserade undviker helst att ta ställning i frågan eftersom det är lätt att bli stämplad som å ena sidan antimuslim och sverigedemokrat eller å andra sidan, vilket inte är mycket bättre, som en ängslig medlöpare i en tilltagande islamisering av det svenska samhället.
Jag anser att det är viktigt att ta ställning, men inte nödvändigtvis utifrån det givna schemat utan från åsikten att ett öppet debattklimat kräver att vi inte är rädda och blir skrämda till tystnad. I egenskap av konstvärldsmedlem (vi var några få närvarande) vill jag normalisera förekomsten av religionskritik i konsten även mot en religion eller religiösa företrädare som kräver lydnad och underkastelse. Jag vill normalisera att konstnärer prövar gränser för vad som är möjligt att göra genom att bryta mot en norm eller rådande uppfattning. Lars Vilks har genom sin rondellhund satt fingret på någonting som fortfarande upprör och väcker debatt, och det är hans plikt som konstnär att hålla kvar fingret där tills dess att saken är utagerad och hans levnadsvillkor återgått till de normala.
Brodows blandning 