Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Jag har nyligen slagit igen Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek efter en sträckläsning. Den lämpar sig för det, både till formatet och till innehållet. Egentligen hade jag inte tänkt att läsa boken. Jag förstod när den kom ut och började omtalas i pressen att det där ämnet kan jag alltför väl. Även jag har gått igenom den smärta som huvudpersonen Ester Nilsson går igenom. Hon förmår inte på egen hand ta sig ut ur en destruktiv spiral av aktivitet, uppvaktning, kontaktande, ursäktande, pratande och förklarande – inte förrän på bokens sista sida då hoppet om kontakt och försoning äntligen  ersätts av en avklarande känsla av sorg.

Vissa saker vill man inte bli påmind om förrän det har gått tillräckligt lång tid. När skuldbeläggandet av den andre fortfarande är den drivande  kraften är det för tidigt. När självanklagelsen fortfarande molar kring allt man har gjort eller borde ha gjort eller inte gjorde tillräckligt är det för tidigt. När skammen fortfarande hettar kinderna vid tanken på vart passionen och vanvettet drog iväg med en är det för tidigt. Jag var osäker på om de minnen som skulle väckas till liv var på tillräckligt långt avstånd för att ge mig sinnesro. Det var de. Och jag kan innerligt rekommendera Lena Andersson roman.

Ester Nilsson är poet och essäist och får en förfrågan att hålla ett föredrag om den hyllade konstnären Hugo Rask. Uppdraget glider sakta över i en relation med en dold agenda där Ester Nilsson gör avsteg från sin professionella roll där hon känner sig trygg och går in i förälskelsens uppvaktning av intervjupersonen. Om och när Hugo Rask märker detta är oklart, men från Ester Nilssons sida är attraktionen, som hon gör allt för att försöka dölja, ett faktum redan från början. Hon rationaliserar attraktionen till Hugo Rask och tänker sig att hon och Hugo skall bli själsfränder i en intellektuell gemenskap, men allt hon i själva verket längtar efter är att förenas i köttet.

Hugo Rask är märkbart passiv i att närma sig och ta kontakt, men det avskräcker inte Ester nämnvärt. Tvärtom. Det finns något i hans passivitet  i kombination med ett talande i förtäckta ordalag som får Ester att tro att hon har att göra med en försiktig general och att det är bäst att ge honom tid. Ester är så upptagen med att planlägga och styra allting i sin intellektuella förförelseakt att hon inte märker att hon kör sitt eget race.

Man kan fråga sig varför den för läsaren föga attraktive Hugo Rask blir så oerhört viktig för Ester Nilsson, så viktig att hennes liv inte tycks fungera utan honom. Det är uppenbart för varje klart tänkande förnuft att föremålet för Ester Nilssons omsorger inte är värd all denna möda. Hon får småsmulor av uppmärksamhet och erkännanden tillbaka och får hålla tillgodo med förtäckta förespeglingar om ett eventuellt liv tillsammans. Attraktionen och dragningskraften utgår alltså inte från den person Hugo Rask är och vad han har att ge henne utan i vad han inte är och vad han inte ger henne. Det är i själva verket i kärleksbristen och i Ester Nilssons längtan att läka och bli hel som dragningskraften finns. 

Älskar Ester Nilsson Hugo Rask? Är det en kärleksroman? Nej, det är ingen roman om kärlek, snarare en roman om längtan efter kärlek. Ester Nilsson älskar inte Hugo Rask även om hon tror sig göra det. Lika lite som han ser henne och svarar mot hennes behov förmår hon se honom bortom förälskelsens dimmor. På det sättet gör kanske Hugo Rask klokt i att undvika hennes kritiska sällskap, hennes ”kritiska blick och skarpa hjärna” som är det närmaste ett erkännande han ger henne. Ester Nilsson tror nämligen att hon är den enda som i Rasks hav av svassande beundrare ger honom äkta kärlek. Men Hugo Rask är nöjd med det som är och vill inte låta sig skärskådas eller bjudas intellektuellt motstånd.

I SvD:s recension skriver Daniel Sandström att Lena Andersson med denna roman visar en ”definitiv blick för hur makt och kön hänger samman”. Men är detta en roman om könsmaktsordning och patriarkalt förtryck? Knappast. Visst finns det könsroller som traditionellt definierar hur vi förhåller oss till varandra, mannen som den uppvaktande och kvinnan som den uppvaktade, men i Ester Nilssons utsatthet som den mer aktiva parten är inte det förslavande begäret bundet till könet. Möjligen är män något bättre på att hantera dessa situationer, men utsattheten och den risk man tar som den aktiva parten är såväl universell som ett individuellt val.