Jag firar jul och läser konservativa tankar av män i tweed

Jag blandar just nu mitt intag av kultur med allt från konservativa tankar av män i tweed och runda glasögon (Kammarmusik. Borgerliga essäer av Per Dahl som jag fick i julgåva av en vän) till amerikanska lesbisk-queera tv-serier på Netflix som Orange Is the New Black. Den senare blev jag rekommenderad av en kollega på jobbet.

Mot dagens upplopp i förorter, konflikter och motsättningar mellan grupper som fond – en träffande tidsbild ger oss internerna i det amerikanska kvinnofängelset i tv-serien ovan – föredrar jag att läsa de konservativa tankarna. De inger ett slags lugn, hopp och förtröstan. De ger mig perspektiv.

Jag förstår inte varför konservatismen, som är en betydligt mindre blodtörstig ideologi än de revolutionära och samhällsomdanande dito, har blivit så illa sedd. Det är synd för vi har mycket att lära av ett pragmatiskt, jordnära och förändringströgt perspektiv som sätter sin tillit till det organiskt framvuxna framför det politiskt styrda.

En klok tanke i Dahls betraktelser är den nödvändiga växelverkan mellan de ideologiska visionerna som vill förändra och riva ned och den skeptiska pragmatismen med förtröstan på det sunda förnuftet.

Politisk insikt börjar … med erkännandet att verklig kunskap om förhållanden i vår omvärld måste vila djupare än på ord, vars innebörder kan skifta från människa till människa. Att förmedla insikt till den som själv saknar erfarenhet blir därmed svårt, ja, omöjligt. Abstrakta resonemang kommer mestadels att missa det upphovsmannen verkligen avsåg med dem, när de förs vidre från den ene till den andre.

Å andra sidan kommer ideologier och abstraktioner att väcka människors känslor – sätta sinnen i brand. Den rörelseenergin blir när den inte vägleds av fungerande kompasser och kartor nedrivande, utan förmåga att därefter bygga upp något bestående. Hos en enskild generation finns kort uttryckt inte tillräckligt med kunskaper för det byggandet, vi måste falla tillbaka på den fungerande vardag tidigare generationer lämnat efter sig, särskilt i form av tyst kunskap, traditioner, seder, förhållningssätt och vanor, de flesta sådana som vi inte längre kan härleda och analysera.

Så lyder den konservativa resonemangstråden, och nog visar den på viktiga grundramar för hur vi bör agera som samhällsvarelser. Men den visar inte allt. Mot dess relativism kan även en konservativ mycket väl sätta hänvisningar till sådant som inte förändras. Sådant som inte följer av historisk utveckling, tankar som i sig påkallar förändring av det bestående.

För att inte stanna vid reaktionen på det nya, ett blott tillbakablickande och reaktionärt perspektiv, pekar Dahl – genom filosofen Tage Lindbom – på den politiska reflektionen  som tar oss ett steg vidare och begrundar det värdefulla i ting som har gått förlorade. ”Hur kan man återvinna dem i ny form? Hur skall man förhindra att inte mer värdefullt försvinner i den ytterligare förändring som ändå är oundviklig? Från reaktionen har vi förts över i konservativa perspektiv.”

Det är denna känsla av sorg över det som har gått förlorat som jag tycker är sympatiskt med konservatismen, för ur den känslan föds en konstruktiv besinning och tacksamhet för det vi har, det  som med några goda och grundläggande principer kan växa och mogna och utvecklas till det bättre.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s