Om kritiken av Odells Återkomsten och att ta revansch

Återträffen

Den hyllade filmen Återträffen av Anna Odell har fått sin första svidande kritik. Jag såg filmen häromdagen och har lite svårt att förstå vad det är som kritikerna gillar så med den. Därför välkomnade jag Anders Johanssons kritik och jag tycker också att han har en del poänger, utan att jag för den skull delar hans ideologiska övertygelse som är grunden för kritiken.

Återträffen är inte en dålig film, men den är heller inte särskilt stark. Snarast ett gott försök att experimentera med formen på ett konstnärligt sätt i presentationen av ett ämne som ligger manusförfattaren/huvudpersonen/huvudrollsinnehavaren nära.

Anders Johansson saknar en fördjupad analys av de samhälleliga frågor och maktstrukterer som ämnet berör. Var är klassanalysen? Resonemanget kring vuxenvärldens ansvar? Inlägget om skolpolitiken? Det blir för mycket fokus på bilden av Anna Odell som görs till huvudsaken när ämnet öppnar upp för så många intressanta frågeställningar.

Enligt rubriken tycks Anders Johansson anklaga filmen för att vara lögnaktig. Det gör han emellertid inte, det är redaktionens tolkning av en passage i recensionen där han ifrågasätter en individualistisk ideologi som ligger till grund för amerikanska självhjälpsböcker.

När jag läser de okritiskt hyllande recensionerna vill jag snarast säga att det är kritiken av Anna Odells Återträffen som är förljugen. Det är en långfilmsdebut av en konstnär som inte tidigare har gjort någon spelfilm. För att vara en långfilmsdebut är det bra, men vissa saker i kritikernas hyllningssång stämmer helt enkelt inte.

I GP skriver Monika Tunbäck-Hanson att filmens första del, talet, är ”en briljant uppvisning i människans förmåga att förtränga – och hennes rädsla att ställas inför sig själv”.

Vad Anna Odell med hjälp av suveräna skådespelare visar är hur klassens hierarkier såg ut – vem som bestämde vad och vilka som lydigt följde efter. Mobbarnas makt och den mobbades maktlöshet, gruppdynamiken – allt omvandlat till ett effektivt, obehagligt drama.

Nej, men det gjorde hon väl ändå inte? Hur övertygande gestaltning var det egentligen av klassens hierarki och gruppdynamiken? Det var ett tal som inte tog hänsyn till feststämningen utan var menat att ge återupprättelse åt huvudpersonen och ställa mot väggen de personer som tidigare hade plågat henne. Talet gestaltar en person som är kvar i något som andra har lagt bakom sig, eller bortser från för att kunna umgås som vuxna med människor de inte längre känner.

Eller som Fredrik Virtanen skrev i Aftonbladet 2013-11-16:

Det blir alltmer plågsamt eftersom Odell aldrig ger sig. Hon går för långt. Eller? Hon måste ju få dem att förstå. Där vibrerar ångesten i filmen. Efter en stund börjar vi sympatisera även med de gamla mobbarna.

Det här med att försöka få de andra att förstå hur hon hade det som mobboffer är bra, men det blir lätt en ensidig anklagelseakt. Hur pass intresserad är Anna Odell av att försöka förstå hur mobbarna tänkte och vad de kände inför henne? Kännetecknande för en person som är fast i kränkningen är att inte kunna förflytta sig från det förflutna och leva i nuet. Så tolkar jag filmens första del, jag uppfattar också att detta är medvetet från Anna Odells sida.

Det problematiska tycker jag sker i filmens andra del när hon skall träffa sina gamla klasskamrater för att tala om den fiktiva återträffen som skall gestalta deras fantasier om vad den galna konstnären Anna Odell hade kunnat göra om hon kommit till festen (för den som inte känner till handlingen bygger filmen på att en återträff faktiskt ägde rum i Enskedeskolan klass 9c, men att Anna Odell inte blev bjuden).

Del 2 fortsätter att framstå som en anklagelseakt i det att hon konfronterar mer än hon söker få till ett möte där hon kan få kontakt med några av klasskamraterna. Hon studerar deras reaktioner vid filmvisningen och är öppen för samtal, men det är något som känns ojämlikt i situationen. De får komma till henne, den kända Odell i hennes ateljé. Hon har blivit en annan nu, hon är snygg, intelligent, berömd och står högst i hierarkin. Hon är en kändis. De andra, de tuffaste killarna i klassen och populäraste tjejerna som hade så hög ställning då, kanske har något halvtrist jobb idag och lever medelklassliv i Enskede. De har blivit kvar medan hon har rört på sig.

Uppfattar hon det, att förhållandena är omvända nu? De talar om det i filmen i samband med att kartan över klasshierarkin studeras. Någon säger att hon förmodligen står högst i rang nu. Men i vilken hierarki? Genom att bli framgångsrik konstnär har hon på sätt och vis redan tagit revansch. Kulturvärlden är förmodligen den värld som allra mest befolkas av tidigare nördar och töntiga mobboffer.

Frågan är vad hon hade förväntat sig för svar av klasskamraterna. Är detta deras skräckvision om vad som hade hänt om de hade bjudit henne till festen? Den frågan får aldrig något svar, för hon ställer den inte. Hon tillskriver dem fantasier men är inte intresserad av att veta hur de tänker kring henne idag. Hon ställer frågan varför hon aldrig blev bjuden, men det ligger mer en anklagelse i den frågan än nyfikenhet. Det handlar om att komma åt varför de fortfarande ljuger för henne och slingrar sig. Del två i filmen ger offret legitimitet utan att hon funderar kring sin egen roll i det hela eller är särskilt nyfiken på de andra, hur de har det idag och vad som har gjort dem till det de är.

Det är precis som Anders Johansson skriver bilden av Anna Odell som är i fokus, men till skillnad från Johansson skulle jag vilja se att den bilden fördjupades och utvecklades.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Film & TV och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Om kritiken av Odells Återkomsten och att ta revansch

  1. Jag befarar att du har fullständigt rätt, och Hr Johansson också. Men jag har inte sett filmen så jag får simma lugnt.
    Och en tanke: Det finns absolut ingen anledning för en konstnärlig film att ägna intresse åt ”förövarna”, om hon inte har lagt upp det så; dvs att hon vill ”mötas”, men ingen verkar ju vilja det. Förgäves på båda håll alltså.

    Jag tänker på alla de berättelser som GESTALTAR liknande teman; varvid man slipper det där skolpsykologiska och pedagogiska kittet: Filmer som De 400 slagen, Hets, Den enfaldige mördaren, Långdistanslöparen eller Joyce Carol Oates roman: Svart flicka, vit flicka. Ja, det är vad som först slår mig, att det går att göra annorlunda, inte att de iofs är fel att göra en djupt subjektiv berättelse – kanske tom jagfixerad. Jag menar alla Bergmanfilmer, vem har bett honom att vara rättvis mot de andra?

    Nej, film eller romankonst, är inte pedagogik, det är out of the box. Ändå tror jag på ngt i era invändningarna. Med det förbehåller att jag aldrig varit mobbad, så jag vet inte riktigt hur illa det gör.

  2. Grejen är nog att hon inte gestaltar så mycket utan mer försätter sina forna förövare, nu offer, i en situation som är besvärlig för dem och där de på olika sätt försöker värja sig från hennes anklagelse som ligger i botten. Hon arrangerar möten och man får se henne ringa upp och meddela vad projektet går ut på och vad hon ber dem göra – där har filmen likheter med hennes förra projekt när hon spelade psyksjuk. Men om hon verkligen var intresserad av vad som var orsaken till att hon inte blev bjuden på festen och om hon verkligen ville undersöka och jämföra bilder av varandra, då förutsätter det väl någon form av förtrolighet och ett möte med de forna förövarna, eller? Inte att filmen skulle göra rättvisa åt förövarna, det var inte så jag tänkte. Nu blev det mest bara anklagelseakten som stannade kvar. När jag gick från filmen kände jag mig illa till mods, inte för att ämnet drabbade mig utan för att det var ungefär som att träffa på en passiv aggressiv person som leende säger elakheter.

  3. Ja – nej. Det var väl just det jag hintade om, att GESTALTA.
    Tror det är en dålig idé att skapa just förtrolighet via film, så det är väl frågan om det var det hon ville. Och däri ligger ju formen, eller bristen därpå; vad ville hon och hur väl lyckades hon forma det?
    Men jag ska avstå att döma ngn innan jag sett. F ö kan elakheter vara ganska befriande, om det riktar sig mot dem som varit elaka.

  4. Det verkar faktiskt som om du redan har sett filmen! Du har fattat precis vad som är problemet. Naturligtvis går det inte att skapa förtrolighet på detta sätt, det tror jag heller inte var hennes avsikt. Hade hon velat det skulle hon ha gjort det privat och inte som ett konstprojekt. Men det är också i den här konstruktionen som det hela haltar betänkligt.

  5. Thomas Millroth skriver:

    Läste den negativa recensionen i AB, tyvärr tyngd av skribentens ideologiska mönster, där han önskar sig en helt annan film, en film som är mer pk. Som ska svara på hans frågor, men film är ju icke utredningar eller kalla fakta, det är ju fiktion. Att se filmen som en dokumentär leder ju totalt fel, precis som i annan konst handlar det om att vi är med på vagnen, och går med på det. Jag gick med på det precis som i verket Okänd kvinna… Min mening är att varje bild, varje sekvens och varje misslyckat telefonsamtal att få till kontakt med fd klassisar bar sin egen berättelse. Och då jag gick ut från bion och långt senare i samtal med många många som sett den sitter jag där med frågor som vi diskuterar, som jag funderar över. Svaret är inte filmen. Den var lysande – kanske bara i relation till de flesta svenska filmer – men det var gott så. Fördel i förhållande till Festen var ju att det aldrig upphörde och att Odell själv så briljant spelade sig själv (obs icke var sig själv!) och drev och drev framåt utan att nå fram. Där sitter vi med allt i halsen.Och som bonus den korta sekvensen där den typiska medlöparen plötsligt rusar fram och ger sig på henne och därmed vill stiga i hierarkin för att åter puttas ner av tupparna högst upp på gödselstacken. Lysande, Anna!!

  6. Jag vill så gärna hålla med dig Thonas, men det är svårt. Det är något som inte känns trovärdigt i hennes försök att få kontakt med sina förra klassisar. I Okänd kvinna lyckades hon bättre förmedla något med telefonsamtalen, men här fungerade det inte riktigt. Första delen av filmen var starkast, men del två känns bara som en konceptuell lek med lådor.

    • Thomas Millroth skriver:

      DEt är naturligtvis subjektivt, men jag minns så väl biokvällen. Först sitter alla och prasslar med godis, viskar, skrattar, joxar med mobilerna, skruvar på sig, så kommer filmen och en intensiv tystnad. Så var det slut, alla satt i ungefär samma ställning, alla reste sig långsamt och gick ut, några vågade fråga sin kompis, ”undrar vem jag var i detta!?”. Telefonsamtalen här blev som återvändsgränder i mardrömmen då man vill komma framåt. Annars reagerade jag starkt mot artikeln i Aftonbladet, att filmen var lögnaktig. Som om konst, kultur och film och musik skulle handla om sant eller falsk. Den som vill ha en icke lögnaktig filmkonst ekar gammal stalinism eller annan unken -ism. Jag har hört det så många gånger förr av r:are och skp-are och vad det nu var för ”are” som ville bestämma över kulturen. På mig verkade Odells fiktion hela filmen från den ena kinesiska asken efter den andra. Tänk bara på scenen med de två gamla tjejklasskompisarna och deras generade fniss och införstådda föraktfullt förskräckta kommentarer då Odell inte hörde… Skakande.

  7. Intressanta motsättningar här. Men man kan knappast få för sig att Anna Brodow skulle representera någon sorts ism, stalin eller annan. Och det finns många sätt att vara politiskt korrekt på. Vi går alla mot strömmen eller med eller vid sidan av.
    Men jag ska vänta och se.

  8. Ha, ha, nej det gör det verkligen inte! Det jag välkomnade i Anders Johanssons kritik var att det var en person som gick mot strömmen och tänkte till – även om det var utifrån givna ideologiska mallar. Som jag förstår Thomas tar han avstånd från en kritik som han väl känner till från sina aktiva år som kritiker på 1970-talet, då i Ny Dag. Den kritiken har inte med mig att göra.

    Det jag kan reagera på i vår lilla motstättning, men jag kanske tar fel här, är att det nog mer handlar om att visa upp att man har de rätta åsikterna än att föra samtalet framåt. Nu ska man inte vara pk längre, konsten har varit pk hur länge som helst, Anna Odell gör något helt annat och det skall bejakas. Där finns inte särskilt mycket utrymme för nyansering och en prövande hållning. Antingen är man med på tåget eller så är man det inte, jag är väl i så fall tappad bakom en vagn som inte odelat kliver på.

    Jag är mer inne på din linje Gabi, att det handlar om gestaltning och att det där kan finnas brister.

    • Thomas Millroth skriver:

      Den sortens kritik som du refererar till önskar vi aldrig åter. Och jag har förstås aldrig menat att du, Anna, hemfallit åt den. Inte en sekund, då har jag formulerat mig illa. Dock kände jag en obehaglig av Proletären, Gnistan &Co, som jag ju har upplevt, då jag läste recensionen i Aftonbladet. Min korta tid för Ny Dag, som Anna nämnde, var lärorik som början på ett skrivande. Mina första artiklar kom i Paletten (om Ola Billgren bl a) och senare Ny Dag, därför att kulturredaktören Per Olov Zennström bad mig, och det första han sade mig – på trots mot tongivande kritiker då som Bengt Olvång och Torsten Bergmark – var: glöm inte att konsten är alla ideologiers huvudfiende! Ny Dag hade en bra kultursida.
      Jag har hört och läst mycket strunt om kultur och konst i mina dar. Ibland ställs det på sin spets, för min del nog mest vad gäller musik, som jag nog ägnat mig lika mycket åt som konst och kanske med större ackuratess t o m, eftersom jag förde fram fri improviserad musik i radions P2 och ännu mer i tidningen Musikens Makt, där diskussionen ofta gällde om musik kunde vara utan text. Jag fick en hel del ”rättrogna” invändningar mot att jag ägnade mig åt Nicols, Bailey, Brötzmann & co. (En hel del av detta finns i min bok Man får förlora sig som kom för några år sen.) Jag blev snart bjuden att skriva i Aftonbladet för övrigt, där Axel Liffner blev min store mentor. Vid sidan av Sydsvenskan i dag har jag nog skrivit allra mest i AB… Stopp och belägg! Vad sitter jag och gör: skriver memoarer?! Jag ser mig nog själv som ointressant i det hela. Det är bara det att alla mekaniska, ideologiska etc övertygelser i kritik ger mig dåliga känslor. Av erfarenhet och av övertygelse. Här gäller det Anna Odells film. Hon lyfter sig över det som kan kallas didaktiskt korrekt genom att betrakta sig själv, kliva i sin egen roll. Och faktiskt bli ganska jobbig och påstridig i filmen; på det viset skapar hon distans, så bygger hon ask i ask för att kanske själv förstå och kunna se – det vill säga bjuder in oss till det – vad som kan ha hänt i hennes konstruktion av ett skeende. Det blir ett resonemang kring själva återskapandet av den uteblivna klassträffen, denna fiktion. Ett sätt att med intensiv personlig satsning distansera sig till sin egen person och försöka se något. Bearbeta en sorts hämndfantasi, som vi kanske är många som delar men med olika objekt.
      Vad gäller Odell landar vi olika, jag satt kvar på tåget medan Anna klev av tidigare. Och det är intressantare att veta vad Anna motiverar med än vad jag läste i AB. Jag har hört en annan invändning också, nämligen att filmspråket inte var kongenialt med berättelsen, om man nu kan säga så. Det var som en filmad teaterpjäs. Det kan jag förstå och då tänker jag ju mer på konstnären Odell, tänker på en del av videokonstens historia som dokumentation av t ex olika performance, projekt och händelser som iscensatts. Kamera rakt upp och ner för att dokumentera. Samtidigt blir detta en styrka mot en låt oss kalla det överestetiserad filmkonst. Där kan formen skyla över ett tunt innehåll. Eller: kan vi skilja berättelsen från dess form?
      Egentligen borde jag själv inte gilla Odells film med tanke på vad jag refererat till ovan, min fäbless för allehanda konceptuella konstarter, postavantgarde, konkretism, minimalism, impro etc etc. Ändå satt jag där i biografsalongen och bara gapade. Och jag tänker på filmen ännu. Kanske det beror på Odells intensiva sätt att spela sig själv, att göra en gestaltning av sig själv, viket ju skapar både intensiv närvaro och distans.

  9. Intressant. Framför allt instämmer jag i det du skriver om videokonstens tradition, det är mer i den hon verkar än i spelfilmen. Fast jag har aldrig haft en stor fäbless för videokonst, så det kanske är därför. Just det där att ställa en kamera rakt upp och ner för att dokumentera…, ska man dessutom stå och trampa i ett galleri eller sätta sig i en stol med hörlurar och se en loop på 15 minuter, då har jag svårt för att gå på tåget. Dogma-filmerna har ju lite av den karaktären också, men det är samtidigt något helt annat.

    En sak som jag inte kan låta bli att tänka på: om inte Anna Odell var så förbaskat snygg med sin slanka kropp, sitt långa slingrande hår och troskyldiga blick, hade filmen blivit lika fängslande då? Tänk om hon hade varit lite rultig och gråhårig med trist hy, en grå mus som ställer sina forna klasskamrater mot väggen. Hur hade vi uppfattat situationen då? Hur förändras upplevelsen av karaktären beroende på om hon är en vinnare eller förlorare i det kapital som räknas som specifikt kvinnligt? Nu blev hon jobbig och påträngande, men man kan samtidigt sympatisera med henne och ställa sig på offrets sida. Hon är lite grann av en kvinnlig hjälte som reser sig på nio, hon vacklar upp och vi applåderar henne.

    • Thomas Millroth skriver:

      Jag vill inte kommentera hur Anna Odell ser ut, det är alltför vanligt att många tar sig rätt att kommentera kvinnors klädsel och utseende. Men ändå, det nämns ju också i filmen. Hennes plågsamma gamla klasskompisar kommenterar hur snygg hon har blivit, att hon inte sminkar sig så hemskt som förut. Hon har förändrats. Tänkte just därför på hur hon gestaltat sin roll. Neutral i vitt och svart men också skör med tunn blus, sårbar, åtkomlig, vilket i mina ögon gjorde henne starkare, ja, på ett vis till den kvinnliga hjälten (det finns ju andra paralleller inom konsten med utsatta kvinnor som återvänder för att förstå – Lisa Fjellmans filmer och hennes sjöjungfrualias är ett exempel). Odell är medveten om detta. Och hon låter oss också i accellererande takt se hur skört det är. Först den där slemme killen som ska lugna ner henne genom att flörta, och hur Odell med fingrar som lyfter bort fingrar och en vibrerande osäkerhet i ansiktet (se på mun, ögon, näsvingar), som nästan pendlar mellan ”jag vill tro på det här” och ”lura mig inte”. Några sekunder känns det som om hon kan falla ur rollen som hämnare. För mig blev det och den därpå följande scenen vid baren som en startbana för den fruktansvärda våldskulmen. Då blev hennes fina försiktiga kläder ett skydd som brast och hon kändes alldeles naken och avklädd allt som den vuxna kvinnan försett den tonåriga mobbade flickan med allt kunde rivas av liksom rivas av. Den blick som möjligen sett på henne för att hon var snygg den blick såg nu rakt igenom och kände doften av ångestsvett. Det var hemskt och det var så suveränt medvetet gjort. Och på samma vis studsade hennes envisa hjältinna hårt och obarmhärtigt mot den mobbande töntkillen hon väntade på vid porten, han som inte mindes något och han som hon måste attackera verbalt och där hon stod helt tomhänt efteråt. Det sved. Hon fick sista ordet, visst, hon påpekade att han inte utvecklats alls, visst, men samtidigt stod hon där i svallvågorna efter sig själv, efter sina ord, tomhänt. Det kändes också hemskt.
      På samma medvetna vis har hon också klätt flera av de andra i filmen. Titta på hur tjejerna såg ut till exempel.

  10. Jag är imponerad av din inlevelse och allt du har lagt märke till och kommer i håg. Jo, Anna Odell som sig själv är nog den bästa skådespelarprestationen. De andra var det lite varierande kvalitet på.

    Anledningen till att jag tar upp frågan om hennes utseende är inte för att objektifiera henne utan för att utseendet spelar roll. Kvinnor blir värderade olika beroende på hur de ser ut. Skönhet, men också skörhet, är ett slagkraftigt medel som kan omvandlas till styrka och ursäkta hennes lite mer aggressiva (okvinnliga) konfrontation.

    Det jag är ute efter är kanske offrets roll. Hon arbetar mycket med detta tema i sitt konstnärskap. Som jag förstår bilden av Anna Odell – det tycks vara den som främst är i centrum här – är att hon får sympatier därför att hon gör sig skyddslös och att andra är så dumma mot henne. Hennes genomskinliga blus är säkert medvetet vald.

    Hon är snyggast på festen, känd, framgångsrik – helt osannolikt i mina ögon att killarna skulle nonchalera henne eller driva med henne och bara se tjejen hon var för 20 år sedan.

    Tja, jag vill inte dissa filmen, men det är något i hyllningskören som jag instinktivt reagerar på och funderar kring.

    • Thomas Millroth skriver:

      Anna, dina invändningar och funderingar har ju tillfört filmen en hel del och jag själv har ju fått tvinga runt tankarna några varv till. Så gränsar vi slutligen vid en jättetema: offrets roll, offrets tolkningsföreträde etc…. Men då är vi ute i en verklighet som snabbt blir politisk.
      Anna Odells film gränsar till detta rum. Ett intressant tema är ju det du pekar på: alla förtryckande kompisar som har sett henne som den mobbade hon var, men nu är alltför medvetna om att hon är känd, omtalad och dessutom stilig. Hur rollerna vänds men ändå inte vänds. Hur ofta har jag väl inte hört kommentarer liknande den här: ja, ja, jag vet ju egentligen hur hon/han är, jag kände henne/honom förut.
      Vart leder den frågan? Den går där som en elektrisk ström genom klassens kollektiv.

  11. Kan det möjligen vara så att vi så innerligt behöver ett ställföreträdande mod, i fegsverige? Och att nu är det alla unga kvinnors tur att agera utifrån det. Jag tror på AO när hon säger att hon inte vill låta sig drivas av skräck…för de ena eller andra. Den karaktären kan man respektera; vare sig den mynnar ut i något man blir tagen av eller inte.

    Att de som tränats in i konsten under management-decennierna är medvetna om det smarta i att snabbt använda sitt utseende som en bonus, råder ingen tvekan om. Det är också per se mer politiskt korrekt att vara ung, arg kvinna eller ung arg iranier, än att vara fet flicka från Jönköping med glasögon och fil. mag. Men egentligen är väl just det här gammalt som gatan, Vi bara manipulerar lite mer öppet med det nu; av kommersiella skäl.

    • Thomas Millroth skriver:

      Utseendet som slående varumärke, jomenvisst! Och att detta slags ”pk” är exkluderande, jomenvisst. Det är grunt.
      Därför ser jag på Babel och lyssnar på Lundströms bokradio, och älskar det senare! Inför det förra längtar jag efter en ny Gunilla Kindstrand – eller varför inte den gamla. Med all respekt för Gedin. Att våga bli hänförd, att våga drabbas och att våga ha djupa, länge studerade kunskaper som man får kredd för – även om denna person skulle råka vara en flicka från Jönköping med brillor och fil mag och inte platsar i soffor och på nöjessidor. Yes!!! Show her to me! Vågar någon i dag beundra en Harry Järv eller Ilmar Laaban eller Klara Johansson?
      Mod och utseende som varumärken, våra ställföreträdare i den moraliska nationella mässtjänsten!? Säkert sant. Vi kan mässordningen alltför väl.
      Det finns ett slags överenskommen trevlighet. Fast jag ogillar det djupt är det litet pirrande att läsa om hur Tingsten och Lindegren brottades med varandra, eller alla vernissager jag varit på då slagsmål utbrutit mellan kritiker och konstnär, mellan konkurrerande konstnärer… ja, herreje, det vill jag inte ha tillbaka. Men en sådan fond är bra att måla upp för att upptäcka konturerna av dagens giltiga uppförandekodex som leder till acceptans och framgång.
      Lika litet som jag vill ha åter den patriarkala nävrättens tid, då jag till min stora förvåning kom underfund med att ingen – säger ingen – kände till min litterära idol Rut Hillarp (vi är släkt och jag har hört och fångats av hennes poesi sedan småbarnsben). En anledning börja skriva för AB, Axel LIffner kände ju henne, och jag gjorde första stora intervjun inför ”återkomsten”. Då var jag stolt.
      .
      Det var några utvikningar, men även detta bor i Odells film!

  12. Ja, det finns mkt att diskutera. Men nu gör jag det enkelt för mig genom att ”retweeta” en krönika om Rut Hillarp.
    Det lär bli fler som hettar till, här och annorstädes, det är bra. Men jag är arbetsbi idag. Hej!

    • Äsch – glömde ju länken: Här är den. http://www.unt.se/inc/print/rut-hillarps-egna-vaumlgar-227764-default.aspx

      och PS; Tycker också om Lundström. Förutom kunskaper och engagemang. vilken bra radioröst.

      • Thomas Millroth skriver:

        Å tack, så fint, så glad jag blir att läsa. Birgitta Holm om Hillarp hör till de stora läsupplevelserna. I kombination med Ruts dagböcker strålande. jag tackar för läsningen med att klistra in ett litet kapitel ur en bok jag skrev för ett par år sedan, Man får förlora sig: MELLANRAD OM GLÖMSKANS LJUS

        Mostrar lever ofta mera
        undanskymt; liksom alltid och tryggare.
        (Axel Liffner)

        Jag växte upp med min mamma. Livets outgrundlighet var överväldigande, men den stabiliserades något med musik, kärlek och uppmärksamhet från ett par goda mostrar.

        Till den pirrande outgrundligheten hörde mammas kusin Rut Hillarp. Poesi ingick i vår vardag, radioprogrammet Dagens Dikt, Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf och inte minst Rut Hillarp. Högläsning förstås, för jag kunde inte läsa ännu. Hur djupa spår t.ex. hennes Råd till Isolde satte i mig vet jag inte, men jag hör rösten ännu:

        Drömmen är den evige sabotören
        och i soluppgången måste han dö

        Jag blev så förvånad, när jag växt upp, att ingen jag träffade sade sig veta vem Rut Hillarp var? Det var då inte märkligt, att jag sökte mig som frilansare till Aftobladets kulturredaktion, där Axel Liffner var redaktionssekreterare.I tummade antikvariska exemplar hörde denne 40-talspoets skarpskurna glanslösa dikter till mitt husapotek. Med honom kunde jag tala om Rut Hillarps poesi. Och inte nog med det. Under våra möten på Vattugatan i Klara lutade han sig behagfullt bakåt med ännu en filterlös cigarett instoppad i munstycket, och kryssklippte litteratur, musik, konst. Mönster bildades, som påminde om vad Rut beskrivit i ett par rader.

        Förspillda dansernas rytmer
        ingen har hört dem

        Min rotlöshet fick en hemkänsla. Det var de diktade danserna som intresserade mig. Och jag visste ju genom Axel Liffners egen poesi, att glömskan bara var ett annat slags ljus och att storhet var relativ.

        Sjöar, många sjöar, har en storlek
        som oceaner sällan når upp till

        Det var en god tid att göra fyndresor i musikens okända världar. Nya scener och små skivbolag ställde sig medvetet off side för att skapa ett kalejdoskop av nya, ohörda möjligheter. Drömmen ville ju inte dö med soluppgången, visade det sig. Det var en politisk tid, som för mig också blev poetisk. På de alternativa scenerna mötte jag musik som Irène Schweizers perkussiva pianospel och Maggie Nicols hypnotiska röst.

  13. Jag tror jag sällar mig till mostrarna ; ) Said and done!

  14. kat skriver:

    Måste allting vara så perfekt?
    Kan man aldrig se något för vad det är?

    Det skulle ha varit mer av ditt och mer av datt, som om det vore en korv vi beställde.
    Men inte ens då har vi densamma kritik. En korv är en korv. Mer än så är det inte.

    Att filmen gjordes som den gjordes är perfekt.
    Den visar mobbing i sin sanna form.

    – man släpper det aldrig. Något som förändrar en människas personlighet och förutsättningar så som mobbing
    Försvinner aldrig
    Förträngs aldrig.
    Oavsett terapi.

    Och det visar Anna. Hon visar hur affekterad man är även 30 år senare i livet.
    Hur nära minnen ligger. Hur man behåller rollen. Hur djup skadan blir.

    Varför skall man visa intresse för varför någon mobbat eller varför ingen bjöd någon
    När ingen är villig att prata,
    Eller som Anna visar i filmen,
    Ens vill erkänna det som varit..

    Man kan inte tala på nivå tio
    Om samtliga inte ens vill börja på nivå två..

    När man har varit med om mobbing är denna film enorm.
    Den visar ändå hur stor skadan blir.
    Och att andra reagerar såhär på filmen visar bara hur litet av allt detta folk förstått.

    Filmen är klurigare än många förstår. Och era kommentarer visar bara att hon gjorde filmen helt rätt. .
    Varför är man som mobbad inte mer nyfiken på vad mobbare har för förklaringar och årliga åsikter
    På en mer avslappnad nivå?

    Ja. Det var nog det vi skulle fundera på.

  15. Men Kat, vad tråkigt det vore om inte konsten väckte reaktioner och funderingar, även kritiska sådana. Om det bara stannade vid att ”en korv är en korv”. Anna Odells film om mobbing är en film om mobbing, basta, ett skolboksexempel vi andra som inte har den erfarenheten bara har att lära av. Då tycker jag inte att det är konst längre, utan något annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s