Thomas Nydahl: Solitär i nyspråkets tid (2014)

Det är märkligt att några röster ändå lyckas göra sig hörda i informations- och åsiktsfloden. Jag har bloggvänner vars inlägg jag alltid läser. Deras röster tränger genom bruset klart och skönsjungande. Jag har en förmåga att snappa upp precis just den information jag är ute efter när jag till exempel är på ett bibliotek och trevar med handen över bokryggarna och en bok liksom glimmar till – det visar sig sedan vara nyckeln jag sökte. Det är en konst att vara selektivt receptiv, man får stänga av skvalradion för att höra småfåglarna sjunga.

En psykolog sa till mig en gång att mina sinnen tar in för mycket  och att jag därför behöver stänga av och gå i viloläge. Det är bra att ha den förmågan att kunna stirra ut i intet och vila i tomhet, men det är klart, det kan också tolkas som  inåtvändhet och att jag inte riktigt vill vara med. Jag associerar till hubbotarna – om ni följer den serien på söndagkvällar. De måste ladda upp sig själva, medan jag måste ta en time out emellanåt och tömma ut. Jag har lärt mig att ta mikropauser, t ex under lunchen då jag inte sällar mig till arbetskamraterna utan istället försjunker i en tidning eller tar en rask promenad.

Varför tänker jag på detta? Det kanske har att göra med att jag just nu läser Thomas Nydahls Solitär i nyspråkets tid (2014). Nydahl är en av mina bloggvänner vars tankar och lediga språk jag uppskattar mycket. Det vi har gemensamt är tillbakadragandet och behovet av reflexion. Att odla sin asocialitet är inte alls dumt om resultatet som hos Nydahl är en förmåga att reflexera kring frågor i vår samtid utan att dras med i tidens malström.

Det här stycket om litteratur tycker jag extra mycket om:

Utan litteraturen hade jag legat på en parkbänk, i stank och misär. Utan litteraturen hade jag varit en kuvad fabriksarbetare eller kontorsanställd. Det fanns inga mellanvägar: underkastelse eller frihet. Och genom litteraturen fann jag friheten.

Jag tillhör Bokens folk. Det är ett faktum. Trots att jag är starkt medveten om att jag inte använder begreppet religiöst tillhör jag Bokens folk.

Varje gång jag ser ett banalt tv-program eller en dålig film vet jag vad jag måste vända ryggen till. I litteraturen kan jag hålla fast i väsentligheter. Jag kan vända det snabbt förbifladdrande ryggen och stanna – eller röra mig alldeles sakta – genom den tryckt texten. Är det bokens magi? Är det själva tryckkonstens mysterium? Det finns en teknikberusad generation som tror att människor som jag skulle vilja läsa från en ”läsplatta” – ett digitalt vidunder där texten rullas fram. Så lite den genrationen förstått. Så lite den vet om den tryckta boken, om papperskvaliteter och typsnitt, om form och färg och mjuka och hårda omslag, om limningar och bindingar och dofter, om känslan i handen, på fingrarna, när ögat möter de tryckta orden, så lite den gerationen förstått.

Ändå måste man – just nu, just i denna konsumismens epok – distansera sig från begreppet ”bok”. Det betyder alltmer endast fetischen boken, den där glassiga saken som ligger i staplar i handeln, och som handlar om livsstilar, livsmedelstraditioner, inredningstips, olösta kriminalgåtor etc. Den ”boken” har jag ingenting gemensamt med. Mot den måste jag hävda litteraturen. Har jag således gått från Bokens folk till Litteraturens folk? Nej, snarare har jag förbundit ett urgammalt begrepp med min egen förståelse av vad det är som betyder något.

Att tillhöra Bokens folk genom litteraturen tolkar jag som människans behov av andlighet bortom samhällets disciplinerande maktorgan kyrka och religion. Kritiken mot konsumismen är en röd tråd i Nydahls tänkande, liksom all form av totalitarism. Samtidigt med de stora civilisationskritiska perspektiven görs neddykningar i det lokala: fabriksstaden Malmös omvandling under 1900-talet och nya identitet i det mångkulturella Sverige, busslinje 1 i Kristianstad eller ”Bagdad-expressen”, som den i folkmun kallas. Där finns ett konservativt drag i sorgen över det som har försvunnit.

Öppnar boken upp för en acceptans och begrundan inför samhälleliga förändringar med utgångspunkt i denna saknad? Kanske, åtminstone tar han inte sin tillflykt till reaktionära lösningar som nationalism och knätofs-kulturkonservatism. Lika lite som Nydahl okritiskt bejakar mångkulturalism med skygglappar för dess konsekvenser för samhället bejakar han nationalistiska alternativ. Det finns en tydlig pessismism som ett slags klangbotten i hans essäistik men lika ofta är det ett handlingskraftigt ställningstagande:

Men om jag skall leva som en människa vill jag gärna blanda det Márai kallar hjältemod med feghet. Fegheten är kanske densamma som självbevarelsedriften? Fegheten är kanske bara ett annat namn på vår rädsla? Jag vill inte vara feg  i det jag skriver. Jag vill säga ifrån där jag ser förtryck och orättvisor, även om alla i min omgivning säger ”tyst, du kränker en annan kultur”. Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds? Om jag teg vore min rädsla definitivt ett slags feghet. Då hade jag instämt i kören som säger att allt är som det är och att ingen kan ändra på någonting. Så ser jag inte på livet. Att ”jämra sig” är inte bara ett sätt att lätta sin själ, det är också ett sätt att ta ansvar inför en barbarisk omvärld.

*

Det är skillnad på att ryckas med i kulturdebatten och twitterflödet med dess uppmaningar att läsa artiklar, böcker och se filmer för att diskutera vad som är på tapeten just nu, och att söka sig fram till inspiration och kunskapskällor på egen hand, intuitivt därför att man känner att just där finns någonting, ännu oklart vad. Det förra är i mångt och mycket positionering. Jag vill sätta min tillit till det senare, men det innebär i någon mening också ett avståndstagande från samtiden och ett val att ställa sig utanför. Solitär i nyspråkets tid är en sådan självständig vandring i litteraturens spår.

Solitär i nyspråkets tid ges ut av Occident förlag och kan köpas genom bloggen Occident.