Lattepappor och mansideal

Jag är tillbaka med en chock i arbetslivet igen efter en längre tids julledighet. Det är knappt jag hinner blogga. Kollar min privata mejl gör jag kanske tre gånger i veckan. Jag handlägger så att det glöder, svarar på mejl och i telefon och sitter i möten mest hela dagarna. Det är verkligen en ynnest efter så många år som frilans att ha det trygga arbetslivets alla förmåner, men jag märker ju också att jag inte hinner med så mycket annat. Vilken tur, tänker jag, att jag har utbildat mig och skaffat mig ett jobb inom ett område som intresserar mig. Vilken tur, kanske jag också skall tillägga, att jag har en man som tar hand om det mesta av markservicen. Han lagar mat till mig när jag kommer hem, han tar hand om tvätten och inköpen och ser till att det är sopat och undanplockat i köket. Hur sjutton mäktar folk med som arbetar heltid båda två och har småbarn?

Några kvinnor jag har mött tycker att det är anmärkningsvärt att jag har en man som tar en stor del av ansvaret för hushållsarbetet. Det är något som jag nästan borde skämmas för. Jag har det lite för bra, liksom. Likadant var det när min son var liten. Även min förra man tog en stor del av arbetet hemma, framför allt föräldraskapet, inte mer än jag, men jag skulle liksom veta att jag har det jävligt bra. Men skaffa er andra män då! Eller se till att ta er lite mer utrymme! Var inte så jävla självuppoffrande och lidande! Tänker jag.

Jag ser på Fittstim – min kamp och tycker att det är ett småtramsigt program, men jag går heller inte igång på det och blir upprörd som vissa andra. Jens Liljestrand  i Expressen om att vara föräldraledig ”lattepappa” är bra:

Jag satt där på golvet med mitt barn i knäet och sjöng larviga sånger, ofta den enda pappan i ett rum fullt av mammor, och nej, det var inte alltid det roligaste som hänt mig men vet du, kanske var det också meningen, att som man i några månader prioritera en annan varelse än sig själv.

Han erkänner det som även jag som kvinna och mamma har brottats med. Det är kanske inte det roligaste att leka i sandlådan och gå på barnrytmik, men det är viktigt att under en tid prioritera någon annan varelse än sig själv. Varför ifrågasätta att män är mer närvarande i sina barns liv nu än för 30 år sedan? Det är väl bara bra. Och det är jättemanligt! Det som är löjeväckande är själva den konsumistiska inramningen – ”lattepappan”. Bo på Söder, vara medveten, säga hen och en. Det där har inte Salka Hallström Bornold förstått.

Att på alla sätt vara medveten och politiskt korrekt, en av de rättrogna, är lika mycket en del av vår tids konsumistiska och individualistiska identitetsbyggande som någonsin de fabricerade kvinno- och mansideal som vänstern kritiserar.