Fabrizio Gatti, Bilal

bilal_omslag_

Jag läser Bilal av Fabrizio Gatti, en lysande reportagebok och en storslagen reseskildring längs slavrutten till Europa. Förra året kom denna prisbelönta bok ut på svenska publicerad på Celanders förlag i översättning av Margareta Zetterström.

Egentligen är det mer än en reportagebok. Det är en roman, men inte med fiktiva gestalter i huvudrollen, utan berättelser om människor som Gatti mött längs vägen från kuststaden Dakar i Senegal i väst till Tunisien i norr där flyktingströmmen lämnar landvägen för att ta den sista farliga sträckan till havs mot destination  Lampedusa.

Gatti vars metod är att wallraffa och nästla sig in i de miljöer han studerar utsätter sig själv för samma faror och umbäranden när han färdas genom öknen på överlastade lastbilar som de flyktingar han möter längs vägen. Han delar deras villkor, men inte deras öde. Trots allt har han ett europeiskt pass, mobiltelefon och kontanter på fickan – vilket inte räddar honom ur kniviga situationer, tvärtom utsätter han sig kanske för extra stora faror just på grund av detta. Men det är en reträttväg, han blir inte stranded som många av de andra flyktingarna vars pengar tar slut längs vägen.

Gattis perspektiv är befriande fritt från självcentrering. Han reducerar berättarjaget till en registrerande åskådare, ett vittne som skildrar det lidanden och den omänskliga behandling som människor utsätts för av korrumperade militärer, poliser och tjänstemän, förbrytare, slavhandlare och andra som på olika sätt försöker tjäna pengar på flyktingarnas situation och deras hopp om ett bättre liv i Europa. Några gånger ingriper han och försöker medla, men mer än så kan han inte göra.

Motivet för reportaget, sägs det, är att undersöka vad det är som driver flyktingarna till att till att ge sig av. Vad är det som får dem att riskera sitt liv och satsa hela sin förmögenhet på att ta sig till Europa? Jag vet inte om den frågan någonsin får ett svar annat än medresenärernas illusi0ner och drömmar om ett bättre liv, drömmar som ännu inte har grusats av den bistra verklighet som väntar dem som lyckas ta sig över gränsen. Många skickas tillbaka tämligen omgående, andra får ett utvisningsbesked som förstås rivs i bitar och därefter lever de som illegala invandrare eller ”papperslösa”. Det är det man kan hoppas på, säger en av de luttrade som redan befinner sig på fastlandet, trots att det är ett liv på samhällets skuggsida utan rättigheter och skydd.

En del frågor väcks vid min läsning som säkerligen beror på att jag för det första inte är så insatt i ämnet, för det andra inte har samma ideologiska perspektiv som Gatti. Jag saknar en problematisering av drömmen om Europa. Några länder i Afrika tillhör de snabbast växande ekonomierna i världen just nu. Kina investerar massor i Afrika. Varför söker man sig helt enkelt inte till storstäder söder om Sahara, om man är på jakt efter ett arbete? Drömmen om Europa framstår som en hägring.

I den oproblematiserade bilden av Europa gömmer sig också en europeisk självgodhet. Vi skall stå för allt det goda som inte finns i de afrikanska länderna, demokrati, mänskliga rättigheter och drägliga levnadsvillkor, och samtidigt öppna dörren för alla som knackar på.  Det är vår plikt eftersom vi har ett kolonialt arv och en skuld till den afrikanska kontinenten. Här saknar jag en analys av varför det ser ut som det gör, varför så många afrikanska länder har skurkregimer och varför de inte kan ge sina folk drägliga levnadsvillkor. Europa har en del i ansvaret för detta, men det kan ju inte bara bero på Europa. Vad krävs för att få ekonomierna att växa och välståndet att sprida sig jämnare över befolkningen?

Det skall tilläggas att boken publicerades i original 2007. Resan gjordes under 2004. Många av de flyktingar som Gatti skildrar är ekonomiska flyktingar och inte migranter som flyr undan krig. När Gatti var i Stockholm i november och talade för Utrikespolitiska Institutet var hans kritik framför allt att det inte finns några legala vägar in i Europa. I Sverige utlovar vi permanent  uppehållstillstånd till Syrier som tar sig hit, men vi ser inte till att de kan komma hit på ett säkert sätt, de är alla tvungna att förlita sig på människosmugglare och riskera livet för att ta sig hit.

Fabrizio Gatti tog aldrig båten från Chaffar i Tunisien, trots att han erbjudits en plats av en av flyktingsmugglarna. Han bedömde det helt enkelt för riskabelt. Istället flög han till fastlandet, begav sig till Lampedusa med en säkrare förbindelse och kastade sig i vattnet där han flöt omkring i en timmes tid innan blev hjälpt iland.  Då var han redan Bilal, en kurdisk flykting utan vare sig dokument, pengar eller mobiltelefon på fickan. Hans mål var att få komma innanför stängslet  till den slutna förvaringen på Lampedusa där alla båtflyktingar tas emot. Skildringen inifrån lägret är övertygande och gripande. Efter att Gatti blev fri och reportaget publicerades i l’Espresso stängdes lägret och mottagningen är idag på ett helt annat sätt öppet för insyn och kontroll.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Fabrizio Gatti, Bilal

  1. victoriawagtail skriver:

    Kul att läsa dina tankar kring Fabrizio Gattis bok. Jag läste den själv för ungefär ett halvår sedan och blev oerhört berörd och imponerad. Jag lyssnade även på honom när han var på besök i Stockholm i höstas, här är ett blogginlägg jag skrev om det: http://booksnpoetry.wordpress.com/2013/11/28/no-human-being-is-illegal/

    Det här med drömmen om Europa är något jag också har funderat mycket på. Jag kan ju inte påstå att jag har några svar, men det är ett ”fenomen” som jag ofta stöter på i litteratur från olika delar av Afrika. En skönlitterär bok jag läste ganska nyligen som tar upp detta tema är exempelvis ”Sorgsna själar” av Léonora Miano. Intressant nog tyckte jag i och för sig att det var en bok som ändå i viss mån förhöll sig kritisk till Europa och till det inflytande det har på så många afrikaners liv och drömmar, men faktum kvarstår att drömmen ändå finns där. Det bildar en enorm kontrast att som europé läsa den här litteraturen, ta del av drömmarna, och VETA hur orealistiska de är. Det är ju tragiskt att veta att dessa grundläggande drömmar om värdighet och ekonomisk självständighet antagligen aldrig kommer att uppfyllas av Europa. (Här har jag skrivit om Léonora Mianos bok: http://booksnpoetry.wordpress.com/2013/08/31/nu-vill-jag-sjunga-overraskningens-lov/).

    Fabrizio Gatti pratade en del om detta när han var i Stockholm. Bland annat berättade han om den ekonomiska utsugning som fortfarande idag (eller fram till ganska nyligen) pågick i Afrika och det stöd som många afrikanska diktatorer ofta får från EU och/eller enskilda europeiska stater (i ”Bilal” är ju exempelvis Italiens, och i viss mån hela EUs, vänskapliga relation till Gaddafi pinsamt uppenbar). För att inte tala om det koloniala arvet. Han menar att detta medför ett visst ansvar från Europas sida gentemot dessa människor som ofta flyr från situationer i sina hemländer direkt eller indirekt orsakade av detta och där håller jag helt och hållet med honom.

  2. Tack Victoria för intressant inlägg och länkarna till din blogg! Jag är precis i början av ett gryende intresse för Europas koloniala historia och har börjat läsa en bok som heter Söndra och härska av Henk Wesseling. Den handlar om uppdelningen av Afrika 1880-1914. Det blir nog ett blogginlägg om den framöver.

    Ett tips om Italiens koloniala historia sedd genom litteraturen fick jag av Bodil Zalesky som har skrivit här: http://bodilzalesky.com/blog/2008/01/08/den-italienska-kolonialismen-i-litteraturen/.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s