Kulturhusets debatt om kulturpolitik har börjat!

1969379_10152209734409675_522750866_n

Kulturhuset/Stadsteatern har dragit igång en debattserie om kulturpolitik som kommer att pågå under åtta måndagar i rad. Jag var på den första ikväll: ”Konstnärslöner vs kulturentreprenörer – finns det ideologi i kulturpolitiken?” Det var tänkt att debattörerna som stod på båda sidorna om den politiska mitten: Daniel Suhonen, socialdemokratisk debattör, Nathan Hamelberg, vänsterkulturdebattör, Maria Ludvigsson, liberal ledarskribent i SvD, Adam Cwejman, riksdagsledamot för folkpartiet och Johan Lundberg, kulturkonservativ debattör samt Monica Pourshahidi, kulturbyråkrat och socialdemokrat, skulle  peka ut ideologiska skiljelinjer i debatten, men det var svårt att uppfatta några tydliga sådana.

Av kulturlöner vs kulturentrentreprenörer var det bara Daniel Suhonen som tog klart ställning för konstnärslöner, ingen lyfte frågan om kulturentreprenörskap. De flesta verkade överens om att Sverige behöver statligt finansierad kultur och att nyliberala idéer om kulturentreprenörskap inte är något vidare. Det var märkligt vad alla var överens, från vänster till höger, och föll varandra i talet! Kulturpolitiken tycks vara ungefär som feminismen, en fråga som vänstern äger och där borgerligheten inte förmår annat än ett lite nostalgiskt bildningsideal hämtat från ABF.

Den enda som provocerade (åtminstone mig) var Daniel Suhonen. Helt oemotsagd fick han påstå att det har skett en ”otrygghetens revolution” och att det som skulle avhjälpa detta var konstnärslöner. En trygghetens revolution är väl närmare sanningen, då statens stöd till konstnärerna som grupp genom konstnärspolitiken stadigt har vuxit sedan 1970-talet. Problemet, som jag ser det, är att också antalet konstnärliga högskolor stadigt har ökat och att dessa varje år spottar ur sig nya årskullar av elever. Detta skapar en konkurrenssituation som kan upplevas som brist på resurser men som helt enkelt stavas överutbildning. Ett problem skapas med politiska incitament som skall avhjälpas genom mer politik.

Liksom när det gäller feminism är det svårt att hävda åsikten att det inte är mer politik som är lösningen utan mindre. Maria Ludvigsson var inne på den tanken.

Ännu mer provocerad blev jag när Daniel Suhonen som argument för konstnärslöner framhöll att konstnärerna inte ska behöva jobba inom vården eller något annat när de inte har inkomster från sin konst. Varför inte det? Varifrån ska de annars hämta ämnen till sin konst? Förr, om man ska vara ABF-nostalgisk, gav konstnärer näring till konsten och litteraturen genom att arbeta med andra saker. Man gav konsten liv genom liv, så att säga. Med dagens politik riskerar vi att få ett självförsörjande system som syresätts på konstgjord väg genom att mer pengar pumpas in i systemet.

I debatten talades även om en instrumentaliserad syn på kultur som har blivit påtaglig under alliansens tid vid makten. Även här är det tydligt att borgerligheten saknar en egen analys och ett problemformuleringsinitiativ. Man gör som socialdemokratin alltid har gjort, fast sämre.

Som Maria Ludvigsson sa: Det är inte mer politik som är lösningen, utan mindre. Det är det som borgerligheten skall våga hävda för en framgångsrik kulturpolitik!

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Kulturhusets debatt om kulturpolitik har börjat!

  1. @Benanderii skriver:

    ”Kulturpolitiken tycks vara ungefär som feminismen, en fråga som vänstern äger och där borgerligheten inte förmår annat än ett lite nostalgiskt bildningsideal hämtat från ABF.” – Bra och helt rätt. Man kan tillägga, borgerlighetens skräck att misslyckas med sin feminism i medias ögon! Där verkligheten är allt det som sker i utrymmet mellan politik och media. Att det finns en väljarkår där 10% kan tänkas rösta på SD vill de inte veta!
    Det är väl klart att Suhonen förespråkar den typ av djup korruption som ett koncept med konstnärslöner skulle innebära. Det blir en utdelning av förmåner i förhållande till vad den utdelande handens utbyte blir.
    Fri kultur? Jo tjosan!

    • Risken att det är politiska önskemål som styr utdelningen = ”en utdelning av förmåner i förhållande till vad den utdelande handens utbyte blir” tror jag alltid finns så länge det handlar om offentliga medel. Frågan är om konsten någonsin kan vara helt fri, om inte tanken på en fri konst snarare är ett oåtkomligt ideal, och om det ens är önskvärt med ett helt fritt kulturliv skapat med offentliga medel? Det finns mekanismer inom konstens värld som inte är överensstämmande med demokratiska ideal om hur vi vill att vårt samhälle skall fungera. Det här är en komplicerad fråga som det är svårt att entydigt ta ställning i.

      Å ena sidan vill jag ha mindre politisk styrning, framför allt i detaljfrågor, å andra sidan vill jag inte ge kulturlivet en påse pengar och låta de starkaste ta för sig och låta de mindre försigkomna få småsmulorna.

  2. Jag kan inte just nu ta ställning till hela debattfrågan. Men kanske man snarare skulle utöka stipendiemöjligheterna, via avdrag på skatt? Och att stipendierna då inte enbart skulle tillfalla de redan saligförklarade. Jag vet en del mycket småsäljande författare som får stipendier år efter år, därför att de har en viss kvalitet. Och där kommer ju stipendiepengarna från boklånen. Dvs från hela författarkollektivet. Något liknande vore möjligt om konstnärerna fick utställningspengar varje gång de ställde ut, och att en viss procent gick till en stipendiefond.

    Jag har lite svårt för konstnärslöner, trots att min gode far fick en sådan sent i livet, när han inte längre kunde arbeta lika maximalt som han alltid gjort. Naturligtvis var han värd det. Inte minst med tanke på att hans skattesatser under många år var 60-procentiga eller mer.

    Ja, han var värd det, och säkert många andra. Men det jag har svårt för är det totalt idiosynkratiska urvalet av vilka som ska få det. Är det ekonomiska orsaker, eller konstnärligt kvalitativa? Är det övervägande vänsterkulturella som utväljer sina likar (vilket jag, själv övervägande vänster, menar att det varit i många år) – eller är det tillfälligheter som styr. Om man tittar på listan över dem som har konstnärslöner ser den faktiskt rätt mycket ut som en vimsig fruktsallad. Skådespelare, en enda. Sångare tre. Minst en viktig koreograf saknas, enligt mig. Samt är musikerna lite hipp som happ utvalda. Bland författarna är nästan alla vänster, vilket jag inte har ngt emot, men det ser ju ändå lite konstigt ut. Gunnel Wallqvist är väl den enda som avviker. Jag tycker inte det är mycket att reta sig på. Men det är naturligtvis ganska orättvist.

    Vad marknadskrafterna däremot gör mer och mer är att alltid framhäva samma konstnärer, författarskap, etc. Och en motvikt måste alltså finnas. Men kanske inte i form av en lite hipp-som-happig konstnärslön. Hur som – jag är glad att Kent LIndfors, Anders Widoff, Anne-Marie Berglund har den. Alla tre behöver den. Tror jag mig veta.

  3. Hej Gabi,

    Det stipendiesystem som du skisserar finns redan. Sveriges Bildkonstnärsfond är konstruerad som en fond med Författarfonden som förebild. Det är en fond som ger avkastning i form av arbetsstipendier, långtidsstipendier, projektbidrag m.m. Dessa stipendier utdelas med både kvalitet och bredd i åtanke.

    Jag vill minnas att inkomstgarantin, den som din far hade, ersattes med långtidsstipendier för konstnärer som är lite mer mitt i karriären. Inkomstgarantin kallas felaktigt för konstnärslön, men det är ingen lön, det är en garanti som faller ut om man inte tjänar upp till ett visst belopp. Det är ju bara de främsta konstnärerna som har detta, något som styrelsen för Konstnärsnämnden utser och fattar beslut om. Pengarna försvann alltså inte ur systemet, man ersatte bara en form av ersättning med en annan.

    Jag tror inte att Daniel Suhonen tänkte främst på ersättningsgarantin utan konstnärslöner lite generellt, som någon form av grundlön för konstnärer. Detta tycker jag är komplicerat eftersom det finns många ”arbetslösa”, men ständigt arbetande akademiker som inte alls har den tryggheten. Beviljandegraden från vetenskapsrådet för humanister är 7-8 %, det är en enorm konkurrens. Varför just konstnärer ska ha en gräddfil där kan jag inte förstå. Problemet har ju framför allt uppstått på grund av att det utbildas väldigt många fler konstnärer än vad det finns marknad för.

    Jag förstår vad du menar med ensidigheten i det kommersiella urvalet. Men det finns ju andra fomer som t ex crowdfunding, försäljning av böcker ”on demand”. Det har uppstått en hel del intressanta finansieringsformer som faktiskt kan öka den konstnärliga friheten och göra konstnärer och författare mer oberoende av den hand som föder dem och som vill ha ett utbyte i gengäld.

  4. Ok, jag var visst lite efter där i informationen. Har inte intresserat mig för de här frågorna på länge. Men inte är det helt genomfört med utställningsersättning? Något jag tycker borde vara en självklarhet i alla sammanhang. Så mycket vet vi ju att det oftare är konsthandlaren som blir rik(are) än konstnären. Och det är i linje med den vetskapen man gärna vill se att mer pengar går till de som producerar konsten.

    Vad beträffar överutbildning och anställnings(uppdrags)otrygghet så gäller ju detsamma för akademiker, det har du rätt i, och numera även för journalister. Och där finns inga större stipendier, eller inkomstgarantier.

    Men du kan de här frågorna bättre än jag. Och jag har inte riktigt tid att rota i de nu. Vi lär väl kunna återkomma.

  5. Utställningsersättning finns, KRO har jobbat på de frågorna och fått igenom MU-avtalet som förpliktigar kommuner och stat att ge en viss ersättning till konstnären, men det är inte mycket. Där borde man sätta in stöten ordentligt tycker jag. Jag tycker i regel att arbete skall betalas av den som beställer/åtnjuter verket och att man även som kulturutövare, journalist what ever skall kunna ta betalt för sitt arbete. I dessa frågor lutar jag klart åt vänster, även om jag i många andra frågor är liberal höger. Bort med den statligt sanktionerade dumpningen av löner inom kultursektorn!

    Fast jag tror att det är en myt att gallerister skor sig på konstnärer. Jag vet många fattiga gallerister som jobbar mer eller mindre ideellt. De tar stora risker och som företagare har du inga stipendier och arbetsbidrag att få.

  6. Jag delar inte heller någon myt om att (alla) gallerister skor sig. Min favo Gunnar Olsson, till exempel, är helt övertygande som både/och; dvs djupt konstintresserad och ärlig affärsman. Men det finns så många andra. Och att de alltid tar så stora risker tror jag inte alls på. Det finns en radda konstnärer som är givna hästar, bara att satsa. Och det finns gallerister som aldrig dealar med annat än det mkt etablerade.
    Men eg. var jag inte så mkt inne på gallerister, som ju ofta har en estetisk ådra. Snarare tänkte jag på den internationella konsthandeln. Spekulationshandel, med fantasibelopp. Om konstnärerna får ngt tillnärmelsevis lika högt pris, ut av det, tror jag inte.

    Men så helt genomliberal kan inte konstens marknad vara alldenstund vi har ett samhälle som bygger på spekulation, mer än uppriktigt intresse. Det var lite skillnad på Vollards tid. Nu är konst olja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s