LO-utredarna Joa Vedin och Ulrika Berghold vänder sig emot livspusselmetaforen som de menar har tagit över i jämställdhetsdebatten. Problemet med den är att den avpolitiserar vad frågan, enligt dem, egentligen handlar om. Den döljer att alla inte kan köpa sig tid genom avdrag och subventioner, matkassar som körs hem, städhjälp, läxhjälp och rut- och rotavdrag.
Visst är det så att tid är pengar. Det är den som har råd som kan vara hemma mer och göra jobbet själv och det är den som har råd som kan köpa tjänster för att få tid att jobba mer. Det är svårt att få det att gå ihop på annat sätt, vilket väl livspusselmetaforen i grunden handlar om.
När det talas om avpolitisiering och vikten av att bekämpa strukturer blir det tydligt att strukturer i mångt och mycket är en fråga om att definiera problem och att ställa politiska frågor. Strukturer finns alltså inte i sig utan skapas som politiska frontlinjer för att åstadkomma en förändring.
I LO-utredarnas kritik lyfts förstås LO-kollektivet fram och man jämför resultat i mätningar mellan arbetare och tjänstemän som pekar på att kvinnor i arbetaryrken har sämre möjligheter att arbeta heltid om de vill och därmed tvingas in i mönster som är svåra att bryta:
Arbetarkvinnors deltidsarbete innebär stora svårigheter att bryta mönster som innebär huvudansvar för familj och hem. Detsamma gäller tjänstemannakvinnorna, som kompromissar med arbetstiden för att klara av ett stort ansvar för hemmet.
Jag funderar på hur frågan skulle kunna ställas på ett annat sätt. I artikeln talas inte om några lönenivårer och man definierar inte vad arbetare och tjänstemän är, vilket får antas bero på att det är LO som står bakom rapporten och då är det förstås de till LO-kollektivet berörda fackförbunden.
Beskrivningen av arbetarkvinnornas situation skulle dock med lätthet kunna översättas till stora delar av akademikerkårens situation och de med allra högst utbildning. Jag vet hur många som helst med forskarutbildning som får lappa i hop sin tillvaro med timmar här och där, helg-, kvälls- och nattarbete. Dessa personer har dessutom tagit slut på alla sina studiemedelsterminer och har under studietiden och den tid det tar att meritera sig i yrkeslivet urholkat den totala inkomsten så pass att pensionskuvertet, när de närmar sig 50 år, visar en uppskattad pension på 7400 kr före skatt om de går i pension vid 65 års ålder. Jo, jag fick mitt orangea kuvert i går, så jag vet.
Visserligen har en person som har skaffat sig en högre utbildning betydligt större chans att under de återstående 20 åren av yrkeslivet spurta, öka sina inkomster rejält och därmed ta igen i pensionspoäng, men faktum kvarstår: arbetssituationen, lönerna, möjligheterna till heltid, trygghet och hela baletten är inte avhängigt vilket fackförbund man tillhör utan snarare livsval.
För övrigt hörde jag på radion i går att en plåtslagare tjänar som en socionom, siffran 29 500 kr i månaden nämndes, men att det trots detta är svårt att få folk att söka till utbildningen. Min lön är för närvarande några tusenlappar högre, men då har jag också över 10 års utbildning och ett fullt uttaget studiemedel.
Brodows blandning 