Kultur som odling och liberalismens idégrund

Just nu funderar jag mycket kring hur man skall leva sitt liv för att både ha tid och ork att skriva och vara kreativ och samtidigt tjäna pengar så att tillvaron blir dräglig. Det där med lönearbete hade sina nackdelar, har jag märkt. Tanken på en liten hacienda – eller agricultura på italienska – känns alltmer lockande och som ett alternativ.

I påsk skall vi åka till Sardinien och besiktiga vår mark och träffa tänkbara samarbetspartners. Jag ser framför mig att jag inom en inte alltför avlägsen framtid har ett litet fungande jordbruk, åker ner någon gång då och då och skördar frukt, tillreder marmelader och sylter och gör grönsaksinläggningar under varumärket Macchia Santa – för så heter området – men i övrigt ägna mig åt andlig odling på hemmaplan. Det finns en gammal legend om en borttappad madonnastaty som sedan har återfunnits på den här platsen.

Att ha en berättelse är viktigt i marknadsföringssammanhang, det är den som skall bära och ge form åt innehållet i verksamheten på ett kommunikativt plan. Kultur betyder odling, fick jag lära mig på kulturvetarlinjens baskurs. Jag tolkar skolboksdefinitionen bokstavligt och tänker i framtiden odla min mark och skörda såväl apelsiner och citroner som tankens frukter. Så som kultur definieras idag i samtidskonsten och i kulturpolitiken är steget långt bort från den ursprungliga innebörden.

Kultur ses idag ofta som något som ska lappa ihop och sätta plåster på brister i samhället. Från politiskt håll ser man gärna kultur som något som skall förbättre jämställdhet och främja integration. Kultur ses inte sällan som ren medicin i botande eller förebyggande syfte. Håller konstnärer på att bli något slags shamaner? Inte nog med att de ska bedriva forskning och genom konsten utvinna ny kunskap, de ska också läka sår. Inom konstvärlden vill man att kulturen ska vara normkritisk och göra upp med förlegade föreställningar om kön, ras, klass, etnicitet och så vidare. Det hänger förmodligen ihop med en seglivad föreställning om att konsten förs framåt av ett avantgarde, men är också en eftergift åt politikens mer instrumentella nyttokrav.

Just nu läser jag Per Svenssons Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel (Liberal idédebatt, 1, 2014). Den borde människor i konstvärlden som hatar liberaler (men inte vet varför) läsa. Boken vilar på en gedigen kunskapskunskap och beläsenhet och är full av träffsäkra iakttagelser och exempel från aktuell kulturdebatt.

Nu har jag inte hunnit läsa hela boken, jag kommer säkert att återkomma till den, men jag kan sakna ett erkännande av vänsterns civilisationskritik där den träffar helt rätt, t ex i kritiken mot konsumtionssamhället som reducerar människor till konsumenter och i kritiken mot riskkapitalisters vinstintressen inom områden som skola, vård och omsorg. Även om vänstern många gånger har helt fel gällande liberalismen och vad den ideologin står för måste man kunna bemöta kritik och erkänna svagheter i det kapitalistiska system man vill bevara, och se svårigheten i att vara en fritt väljande människa inför marknadens överväldigande utbud.

I den här bloggen har jag i en rad inlägg under taggen Min dagliga kamp mot konsumismen kritiserat det som framträder som närmast outhärligt i min vardag.