Den skrivande klassens rädsla för att falla

Jag arbetar nu min sista månad på kulturförvaltningen. Det vikariat jag påbörjade för ett år sedan närmar sig sitt slut. Nu kommer jag att gå vidare och göra andra saker, ännu oklart med vad. Närmast förestående är en disputation till hösten. Datum är ännu inte bestämt, men jag hoppas att det inte ska dröja så länge.

Mina steg i livet brukar ta utgångspunkt i vad jag längtar efter. Det jag saknar och upplever som en brist formar sig till idéer om vad jag vill göra härnäst. Det är kanske inte alltid så strategiskt och raka vägen att känna efter före, men det leder åtminstone inte fel. Ofta kommer jag tillbaka till något jag har gjort tidigare, men i en annan form. De erfarenheter jag skaffar mig på olika områden utgör grunden, som jag kan falla tillbaka på och ta nya steg utifrån.

Prestige och karriärsmål är helt enkelt inte drivkrafter i mitt liv. Jag bryr mig sällan om vad som är värdefullt i andras ögon utan formar min väg utifrån tillfällen som öppnar sig och vad som är praktiskt möjligt i stunden. Ibland märker jag att andra är mer bekymrade över mina val än vad jag själv är: var jag bor, vad jag jobbar med, vilka jag umgås med och hur,  mina politiska ställningstaganden och hur jag ser ut och är klädd. Detta ser jag som uttryck för ängslighet och en tragisk ofrihet. Medelklassens ängslighet och rädsla för att falla.

Therese Bohman publicerade en essä, Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt, som har blivit kommenterad av några skribenter i dagarna. Det är en på många sätt träffande essä som förtjänstfullt tecknar en bild av den moderna borgerliga romanen, men jag håller med Susanna Birgersson i DN om att de våndor Bohman beskriver hos de litterära gestalterna inte är så mycket medelklassens bekymmer som den skrivande klassens, den rätt snäva krets författare, journalister och andra kulturutövare som hörs mest i media.

För vilka andra är motsägelsefullheten i att hysa radikala vänsteråsikter, omfatta den gängse kulturvänsteridentiteten och samtidigt en gnagande oro att vara som alla andra större? Naturligtvis är det i en värld som helt och hållet styrs av det sociala spelet som förlusten av prestige är mest kännbar. Det är också där som ofriheten är som störst. I en värld där varje litet livsval: var du väljer att bo, vilka du umgås med, hur du ser ut och är klädd, var du står politiskt och var du semestrar är markörer för din klasstillhörighet, i en värld där det sociala erkännandet inom gruppen är beviset på framgång. En roman om en småföretagares utsatthet och rädsla för ekonomiskt nederlag kan inte mäta sig i komplexitet och igenkänningsgrad, trots att fallet för den senare, från ekonomisk framgång till konkurs, är både högre och mer smärtsamt.

Många gånger kan jag känna mer gemenskap i anden med entreprenörer som strävar efter att förverkliga en dröm om frihet och framgång, än med alla de personer i den kulturella medelklass jag själv tillhör som är rädda för att falla. Om syftet med företagandet är gott, och motivet inte bara är att tjäna pengar.

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s