Högteknologi i ett tusenårigt landskap

Jag har varit på Sardinien en vecka. Bilder kommer inom kort. Den här gången fick jag låna en kamera för min egen hade gått sönder, och jag väntar på att kunna föra över bilderna till datorn via någon sladd som jag inte har. Numera känns det närmast stenålders att vänta på bilders framkallning, att inte omedelbart kunna lägga upp bilder på Facebook och Instagram utan vänta tills man kommit hem. En sådan snabbt föränderlig tid vi lever i, och vad tekniska uppfinningar skämmer bort oss!

Det har varit en stillsam vecka på Sardinien som även gav tid till läsning: det senaste fullmatade numret av Axess från pärm till pärm och Yahaya Hassans diktsamling.  Däremellan  bläddrade jag i La Repubblicas och Corriere della Seras veckomagasin, men det är mest ögongodis.

Numrets tema är de tänkande maskinernas tid. Med utgångspunkt i Erik Brynjolfssons och Andrew McAfees bok The Second Machine Age har redaktionen låtit åtta forskare och skribenter kommentera bokens framtidsvisioner med tankar om vad som händer när intelligenta maskiner kan göra en större del av det jobb som människan gör idag.

Det ingav en absurd känsla att läsa Axess framtidscenarion på Sardinien. Denna ö där tiden tycks ha stått still i århundraden och där landskapet bär tydliga spår av flertusenåriga livsformer. Särskilt som vår egen planerade framtid ter sig som allt annat än högteknologisk med ett litet jordbruk och en småskalig produktion av frukt och grönsaker.

Det som förvånar mig är att ingen av kommentatorerna: Erik Helmersson, Gunnar Karlsson, Helena Granström, Jan Söderqvist, Per Lundin, MarieLouise Samuelsson, Stefan Fölster och Annika Borg närmare kritiserade Brynjolfssons och McAfees teser utifrån ett kvalitetsperspektiv och förgivettagna föreställningar om vad ett ”bättre liv” är. Vi lever i en högteknologisk värld, men trenden just nu, sedd i förhållande till den storstadsboende medelklassen, är att människor längtar bort från det industriellt tillverkade och vill ha det välsmakande och välgjorda, det som har tagit lång tid att tillverka med användande av människokraft och människors vetande och kunnande. Det är man, åtminstone i mindre, medvetna kretsar, beredda att betala för. Att ha kunnande och vara händig är också en attraktiv vara på den sociala marknaden som ger statuspoäng.

Det teknikoptimistiska: ”alla kommer att få det så mycket bättre”, har ofta ett kommersiellt budskap i grund och botten – när teknikföretagen får de riktigt stora massorna som kunder kan de växa till multinationella företag i en globaliserad värld. ”Alla” får då tillgång till den teknik som tidigare har varit begränsad ett fåtal. Men blir livet bättre för flertalet när maskinerna tar över? När vi alla kan vältra oss i konsumism och köpa oss en identitet och livsstil? Vad får det för konsekvenser för mänskligheten att förmågan att bedöma kvalitet minskar i rasande takt? Det anser jag är den mest akuta och angelägna frågan. Minst lika viktig som dalande resultat i Pisa-undersökningar.