Ingela Lind. Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga

Jag har nyss läst ut Ingela Linds Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga (Atlantis, 2014). Det är en bok om primitivismen, som politisk utopi och estetisk kategori – jag säger hellre kategori än genre, eftersom primitivismen i den här boken snarare ses som en existentiell hållning som finns som en underström i vår kultur än som en avgränsad underavdelning av modernismen.

Det är en välskriven och stimulerande bok, bitvis litterär i sina generösa miljöbeskrivningar och träffande metaforer. Särskilt uppskattade jag de två första längre essäerna, de s k  ”rummen”: Rum 1 om den estetiska utopin, Mabel Dodge Luhan och D. H. Lawrence vision om en konstnärskoloni i New Mexico, och Rum 2 om den existentialistiska-aktivistiska utopin, Wienaktionismen och konstnären Otto Muehls sektliknande kommun Friedrichshof (1970-1990).

Rum 3 är en lösare sammansatt text vars syfte är att följa upp de två tidigare spåren av primitivism som stakats ut och peka ut exempel på liknande yttringar – i historien och i författarens omedelbara närhet. Här ställs fler frågor än vad som besvaras och en och annan slängig konstkritisk glidning – en karaktärisering eller beskrivning som glider över i en värdering  – generar texten. Men kapitlet är sammantaget en utmärkt genomgång av en strömning i konst- och litteraturhistorien vars yttringar vanligtvis behandlas som skilda estetiska genrer,  från Gaugains och Picassos primitivism till 1970-talets aktions- och perfomancekonst.

I slutordet varnar Lind för att utopin  – även den konstnärliga – lätt glider över i det monstruösa. När drömmen om att skapa en ny människa blir ett konsekvent genomfört program och förverkligas, gärna i stor skala av populister.

Fast, populister. De grupperingar som behandlas i boken var snarast eliter och sekter av hjärntvättade studenter. Det är här glidningarna från beskrivning och karaktärisering till värdering blir till blinkningar i samförstånd med läsaren om att det är SD i Sverige och Europas högerpopulism som utgör det verkliga hotet. Det islamistiska hotet nämns inte alls.

Ett exempel på ett vanskligt stycke är detta:

Konsten är inget enkelt vapen eller instrument. I motsträvigheten ingår det komplexa. Det flerskiktade.

Men det går inte att komma ifrån att också Hitler betraktade sig som konstnär. Hans stil var att förmedla känslor, och snart blev Tredje riket hans ‘konstverk’. Jag kan inte heller glömma att jag har hört flera ryska konststudenter beundra Stalin som ‘den store ryske modernistiske jordkonstnären’.

Fascismen, kommunismen och vår tids mest fundamentalistiska rörelser har alla rötter i frestande enkla, jordbundna, tillbakablickande och ‘goda’ utopier om en ny människa och ett nytt samhälle. Detta är skrämmande.

Vi har all anledning att oroa oss för att människor i hårda tider väljer enkla lösningar, men det finns också en risk i att komplicerade politiska skeenden förenklas till tanketrådar som löper genom historien. Hitlers konststudier och förmåga att slå an känslosträngar gjorde inte Tredje riket till ett konstverk. Den typen av cyniska uttalanden om historisk-politiska händelser fälls då och då, inte sällan av personer skolade i konstvärldens konceptuella utnämningslogik. Och det var nog förnuftet som till sist segrade i Friedrichshof-kommunen, så att sexslavarna kunde släppas fria och människor sakta återfå sin individualitet och värdighet.

Det är i pendelrörelsen mellan utlevelse och självbehärskning, individualitet och kollektivt rus, normupplösning och kontroll som civilisationen utvecklas och formas. Ibland slår pendeln över för mycket åt ena hållet, ibland för mycket åt det andra. Den postmoderna upplösningen av fasta värden med relativisering av begrepp som ont och gott, sant och falskt har skapat en osäkerhet och en längtan efter något bestående, eller efter ursprunglighet och äkthet. Linds placering av Karl Ove Knasugård i den primitivistiska fåran är träffande. Men allt fler ser också en lockelse i religiös tro och fundamentalism.

 

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ingela Lind. Blod i salongerna. Om sex, primitivism och längtan efter det naturliga

  1. Ping: 1845: Konsten: ingen dager synes än at Vilks.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s