Johanna Langhorst, Förortshat.

Tensta, område med trafikseparering

Jag har nu bytt arbetsplats och befinner mig på Odengatan 63 i en byggnad tillhörande Stadsbiblioteket. Det är lätt att slinka in och låna en bok vilket jag gjorde i måndags: Förortshat av journalisten Johanna Langhorst. Det var en av förra årets mest omdebatterade böcker.

Debatten kom att handla om Langhorst hudfärg och om huruvida hon som priviligierad vit makthaverska hade mandat att representera förortens invånare. Att hon har bott i Tensta i 17 år gav henne inte automatiskt den rätten. Den argaste kritikern var Lidija Praizovic.

Till skillnad från flera kritiker som önskade en något mer nyanserad bild, eller tyckte att hon inte borde uttala sig alls, gillade jag hennes rasande försvar för förorten. Särskilt hårt åt går hon mot vita manliga journalistkollegor som skriver om arkitektur och som kritiserar betongförorten:  Ola Andersson, Jerker Söderlind, Per Svensson, Mark Isitt med flera. Janne Josefsson får sig också en rejäl släng av sleven. Det finns ett stigma som är intressant, även om hennes analys haltar. Det måste gå att kritisera en arkitektur och stadsplanering utan att bli beskylld för att kritisera människorna som bor där. Sedan tror jag heller inte på det där med vit priviligierad man som ständigt slagord.

Min upplevelse är att raseriet bottnar i en konflikt mellan ideal och egenintresse, och att hon känner sig personligt träffad av kritiken mot miljonprogrammets arkitektur, även om hon i boken mest gör sig till taleskvinna för invandrarna i Tensta. Stigmat är att hon själv såg sig tvungen att flytta från Tensta till Farsta, då hennes son vid flera tillfällen blev utsatt för rån. Här kolliderar den idealiserade bilden av den blommande förorten med verkligheten. Verkligheten är socialt konstruerad. Det är inte detsamma som fakta.

Det är sant att brottsligheten är lägre i många ”problemområden” än på Södermalm. Jag brukar själv kontra med det när någon oroligt frågar hur jag vågar bo i Södertälje. Man läser ju i tidningarna om brottsligheten där, och förställer sig gärna hela Södertälje som en betongförort. Men det är lika tydlig boendesegregation i den stad jag bor i som i Stockholm. Vissa bor i villa med brygga och båtplats från den egna trädgården, andra bor i hyreshus i miljonprogramsområden. Själv bor jag i en lägenhet i ett trevligt 40-talshus med tre minuters promenad till pendeltågsstationen. Funktionellt och bra utifrån mina förutsättningar och behov.

Förortshat kallar Johanna Langhorst det förakt för förorten som hon identifierar som ett slags förtäckt klasshat och rasism. Det kommer från journalister som konsekvent rapporterar negativt om förorten med feta rubriker, när samma slags brott någon annanstans genererar en notis i lokaltidningen. Det kommer från tjänstemän i stadsdelsförvaltningar som inte själva kan tänka sig att bo i den stadsdel de bestämmer över. Det kommer från debattörer och arkitekturkritiker som ser roten till allt ont i hur bostadsområden för de många och mindre resursstarka planeras och byggs. Här ställs den fördemokratiska stenstaden och den demokratiska moderna arkitekturen i förorten mot varandra med frågan vilket samhälle vi egentligen vill ha.

Vill vi ha demokrati, jämlikhet och en bra miljö för barnen utan bilar i bostadsområdet ska vi inte kritisera förorten, för de områdena byggdes utifrån tanken att erbjuda vanliga människor ett bra boende till rimlig kostnad. Så skjuter Langhorst ifrån sig kritiken mot den omänskliga betongförorten. Inte någonstans kommenterar hon att trafiksepareringen separerar fotgängare och cyklister från bilar som kör i 80-90. Det är en arkitektur som har kommit till på ritbordet utifrån storslagna idéer. Det blir så när idén ses som överordnad människors individuella behov och preferenser.

Försvaret för den demokratiska men trista arkitekturen är ett problematiskt resonemang. Det är lite grann som när den ansvariga tjänstemannen eller landstingspolitikern ska smaka på sjukhusmaten inför TV-kameran, och konstaterar med oberörd min att maten är nyttig och smakar bra.

Jag tror inte att man kan tänka bort hierarkier och statusjakt, hur mycket man än vill att samhället skall vara platt, demokratiskt och jämlikt. Det går inte att tänka bort något som alla förhåller sig till, annat än med tillkämpad hurtfrisk ton och oberörd min. Synd bara att en totalt dominerande medelklass belånad upp till skorstenen inte kan se något annat sätt att markera sin status med än genom boendet och det ombyggda köket.

…

Jag ska förresten själv snart flytta till förorten. Odengatan 63 är min jobbadress fram till september, då flyttar hela kulturförvaltningen till Rinkeby och får adress Askebykroken 13. Staden satsar på ytterområdena i en omfattning som jag tycker bekrivs orättvist i Langhorst bok. För henne är Järvalyftet en fnysning och trafikseparering guld.