Sent om sider har jag läst Ebba Witt-Brattströms artikel om Kulturmannen. Förvånande att en akademisk gigant som Witt-Brattström ger sig in i denna ganska låga debatt.
Hon gör det bra. Vi bjuds på en genomgång av litterära exempel där kvinnliga författare och skribenter med genuskritisk blick har sökt genomskåda Kulturmannen – han är förstås lika mycket en namngiven historisk person som en fiktiv gestalt och ett koncentrat av alla narcisisstiska kulturmän som kulturkvinnor har legat med. Snabbt landar hon dock i nutid och i Lena Anderssons huvudperson Ester och hennes uppvaktning av Kulturmannen Hugo Rask.
I artikeln ges också en analys av det kraftfält som kvinnor och män gemensamt bidrar till att upprätthålla och som skapar Kulturmannen. I Bourdieus analys av konstnärliga fält används begreppet Illusio. Det här resonemanget i artikeln är intressant, så jag citerar ett längre stycke:
Därför finner jag det svårt att riktigt köpa Åsa Beckmans förmodan att kvinnor inte bara dragits till Kulturmännen för deras höga status skull, utan även för att de ”förknippats med idéer och känslor som är intressanta, roliga, härliga, livsförändrande”. Den föreställningen, menar jag, är en effekt av vad Bourdieu kallar illusio, eller social illusion. Illusio konstrueras genom den karismatiska, närmast religiösa ideologin om ett högre estetiskt skapande. Det är ett spel i vilket deltagarna investerar sig själva för att vinna de fördelar som den som redan vunnit spelet tycks ha: makt, ”ära”, sex appeal. Illusio får inte ifrågasättas eftersom det opererar genom alla pinsamma eftergifter och höga insatser eftersägarna måste göra för att upprätthålla genikulten. Med andra ord: villkoret för att Kulturmannen ska hålla centrumpositionen på det kulturella fältet är att alla underhuggare, män såväl som kvinnor, delar ”tron” på honom som evigt fenomen.
Ser Witt-Brattström någon ljusning i horisonten? Är kulturlivet för evigt dömt att styras av dessa ”jättar över dvärgar”? Jag uppfattar att Witt-Brattströms budskap är att Kulturmannen är på utdöende:
[Det är] en tidsfråga innan Kulturmannen drabbas av löjets skimmer och kommer ner på jorden. Det kräver bara lite aktiv självrannsakan från de medberoende skaror som inte kan släppa drömmen om en kulturelit ledd av narcissistiska Kulturmän.
Slutet på artikeln är lite konstigt. Hon ger rådet att vi skall älska Kulturmannen men inte idolisera honom. Varför skall vi ens det? Det ger en direkt koppling till Lena Anderssons ”Esters” utsiktslösa försök att uppvakta Hugo Rask genom att vara den enda som ”ser” honom.
Jag rekommenderar hellre: Älska andra män, bättre män, men älska inte Kulturmän! Och varför ska alla i kulturlivet nödvändigtvis gifta sig med varandra? Varför är intresset för potentiella partners som är sjuksköterskor, snickare, handläggare, läkare och lärare så lågt? De tycks mest tjäna rollen av att försörja alla dessa kulturmän och kulturkvinnor. Inte vara deras objekt för beundran och kärlek.
För övrigt är jag nu väldigt nyfiken på männens bild av Kulturkvinnan. Varför får vi inga bekännelser från manliga vestaler som förgäves har trånat efter Kulturkvinnan? Finns samma illusio? Är den ens relevant för kärleken?
Brodows blandning 
Tack Anna!
Jag går inte i svaromål för ngn här. Men de där kulturkvinnorna du efterlyser har ju funnits. Salongerna i Paris, Mme de Staël, Karen Blixen, George Sand, Virginia Woolf, Marguerite Duras, Georgia O´Keefe, Louise Bourgeois, – för att bara nämna några i den klassen som haft stor hjälp/draghjälp/beundran från män. Och min lilla oempati lyder ungefär så här cyniskt : Det är många som ligger runt i de rätta kretsarna, män som kvinnor, och vi vet alla hur det känns när man legat med fel person av fel orsaker, vare sig det är en kulturman eller en elingenjör. Men att skicka ett offentligt brev i ren förbannelse (mycket på gr av eget beteende, som EBW erkänner) och sen bli klappad av en hel kår feminister?
Jag tycker att Lena Andersson blir någon sorts scout för allt det här. Och tyvärr råkar jag veta vilka erbarmliga förutsättningar som fanns för den relationen. So much for joining the pack!
Oj, oj. Blogg?
Jag går heller i inte i svaromål för någon här, hade egentligen ingen tanke på att kommentera debatten. Men det var ofrånkomligt med tanke på den obegripliga slutklämmen i Witt-Brattströms artikel.
Naturligvis talar EWB utifrån egen erfarenhet när hon närmar sig detta ämne. Hon har varit gift med en Kulturman. Men är artikeln skriven i vrede? Så uppfattade inte jag den. Poängen i hennes artikel är att hon lyfter sig från de privata snaskigheterna eller vältrandet i självömkan för att istället lyfta in ett teoretiskt perspektiv som faktiskt förklarar varför vissa personer har en karismatisk effekt på andra, alltså inte utifrån ett psykologiskt perspektiv utan ett sociologiskt.
Jag tror nog att även kvinnliga kulturutövare kan ha den karisman. Det ger status även för män att välja t. ex. en framgångsrik kvinnlig konstnär.
Lena Andersson, ja, henne har jag ju skrivit om här förut. Och jag vet nu också vem förlagan till Hugo Rask är. Jag tolkar det som en skildring av en person som är besatt och som har fått en hang up. Det är skickligt gjort, men det är sorgligt om hennes berättelse får tolkningsföreträde och ges legitimitet när det faktiskt finns en person till i berättelsen som vi inte får höra.
Nämen alltså, jag gillar för d mesta EWB. Tyckte hon var alldeles utmärkt i ”Min sanning”. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att koppla de många arga adjektiven och det stora föraktet i hennes artikel till den pågående avslutningen med HE. Jag vet att det finns alla möjliga strukturella grejer, men jag är ändå övertygad om att det finns ett ”varför var jag så fånig med mitt enorma dekolletage på Nobelfesten och varför skulle jag göra mig till för hans akademivänner” i det hela. Och att samma feeling skulle kunna gälla vilken uppsatt man som helst, inte precist för kulturmän. Graham Greene sa d mkt enkelt: Fame and fortune is a great afrodisiac.
Alltså: En blanding av utforskande och avreagerande, som kan vara rätt svårsmält. Samtidigt som det är kul med temperament i kulturen så ser jag inte fram emot kultursidor med dessa eviga debatter mellan de närmast sörjande.