Ska man ge?

Pendeltåget från Stockholm C mot Södertälje, 18 juni 2014. En man går genom tågvagnen och lägger lappar på lediga säten. ”Hee Mister, Hee Madame”.  Han närmar sig mig bakifrån. ”Hee Mister”. Och lägger en lapp på sätet bredvid mig.

”Mister?”, muttrar jag och tittar upp från min bok.

Han passerar snabbt utan att höra min kommentar, lägger nya lappar på sätena framför mig, samtidigt som han skramlar pockande med några mynt i handen.

Ingen runtom mig noterade det inträffade, på samma sätt som vi sällan noterar de personer som går runt i vagnarna och lägger ut lappar. Vad väntade jag mig, en leende kommentar av någon av mina medpassagerare? En ursäkt av tiggaren som  titulerat mig fel?

Boken jag satt och läste var David Qviströms bok Nyttiga människor. En reportagebok om migranter, gränser och människosyn (2014). Som många andra funderar jag en hel del kring EU-migranter, tiggeriet på våra gator och flyktingströmmar över haven. Qviström har skrivit för Kyrkans Tidning i mer än ett decennium om migrationspolitik och migranters situation, och i det arbetet samlat på sig ett gediget material. Boken kan rekommenderas som ingång i ämnet då den ger en övergripande bild och tränger in i lagar och paragrafer genom ett antal reportage och människoporträtt.

Åter till situationen i tågvagnen. När jag tänker efter var det inte att han misstog sig på min kortklippta nacke som irriterade mig mest, det var skramlandet med enkronorna i handen och den snabba självsäkra rörelsen genom tågvagnen. Det var något i hans sätt som skiljde sig från andra mer vädjande tiggares böner, som jag tycker lika illa om att höra: ”plizmadame, pliz”. Tanterna som bara sitter stilla intill en husvägg eller vid tunnelbanenedgången.

Fotot på honom och hans familj hörde för mycket ihop med den vädjande sorten, han var av en annan typ. Mer försäljartypen, påstridig med ett brett budskap, arrogant nog att inte tilltala sin målgrupp rätt. Han saknade helt enkelt en genomtänkt säljstrategi.

Väl hemma slog jag på radion och hamnade i ett reportage om konstnären Cecilia Parsbergs senaste projekt. Hon har under tre år studerat tiggeri utifrån konstnärens prövande frågeställningar, intervjuat tiggare och låtit en marknadsanalytiker studera underliggande värderingar och attityder till givandet. Projektet Hur blir man en framgångsrik tiggare? är en del av hennes konstnärliga doktorandstudier.

Det är intressanta frågor som ligger konsten nära. Tiggaren är så långt ifrån en ”nyttig människa” man kan komma, den som arbetskraftsinvandringen vill åt. Kanske är konstnären lika onyttig som tiggaren ur ett samhällsperspektiv, och samtidigt lika irriterande, pockande på reflektion kring fattig och rik, genom sin handling? Men konstnären ger något genom sin konst, säger du. Tiggaren har ingenting mer än sin utsträckta hand.

Det är svåra frågor som tiggarna ställer oss inför. Många av oss väljer att vända bort blicken. Vi undviker  deras skramlande pappmuggar till och från jobbet och hittar på förklaringar till varför vi inte ska ge. David Qviström låter tiggarna bli ett eget ämne i boken Nyttiga människor.

Mellan de inkännande reportagen om migranter, där han i princip alltid ställer sig på migrantens sida gentemot makthavarna, särskilt i förhållande till den ondaste av dem alla, migrationsminister Tobias Billström, behandlas tiggeriet för sig och med blandade känslor. Här brottas han med sig själv och sin egen svårighet att ge. Han prästsonen, journalisten för Kyrkans Tidning, som har lika svårt som många av oss andra att stå ut med den bedjande rösten och den utsträckta handen. Han söker ett förhållningssätt, en princip, var gränsen för hans ansvar ska dras. Det utmynnar i ett intressant resonemang kring frågorna Hur ska man ge?, För vems skull? och Ska man ge? 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Litteratur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Ska man ge?

  1. Det där är lite mer komplicerat än man tror de första 50 gångerna man ger. Jag är inte rik. Jag ger tjugor här och var. Senast idag. Då ber kvinnan mig om mer. Hon ber mig om vatten och mat (hon sitter utanför affären) Jag har bråttom på väg i mina egna ärenden, tre sådana. Jag säger att jag kommer tillbaka. Hon gör tecken för hunger. Jag kommer tillbaka en halvtimme senare, fullhängd med påsar, och måste handla. Jag köper en liter mineralvatten och tre bröd åt henne. ger dem åt henne. Hon verkar inte nöjd. Hon säger något om kyckling. Herregud mänska, tänker jag. Är jag din servitör?
    Denna hemska tanke har aldrig kommit för mig tidigare. Jag ger ofta, inte så sällan en tjuga. Jag önskar att de rika i mitt kvarter gav mer, de som har ännu mer bråttom än jag.
    Men jag inser att jag inte kan vara den ”snälla”, som skapar än mer efterfrågan på snällhet. Jag kan inte veta HUR hungrig hon var. Men jag vet hur pass trött jag var. Och att jag inte varje gång vill bli ombedd om mera. Det hjälper inte att jag tycker synd om henne. Jag ger. Det får räcka så.
    Självfallet vore det bättre med en inter-statlig överenskommelse för dessa människor. De ska inte vara beroende av mig, eller andra. Då kommer irritationen till slut.
    MEN alla dessa människor är olika, som du säger. Den här kvinnan hade en gammal sälj-idé: tjat. Funkar inte i längden på mig, vare sig privat eller i gatuhörnen. Och den man du beskriver, ja – får man lust att ge? Nä. Och det är okej. Man ger ju inte allt alltid ens till sina vänner.

  2. Ja, det är en mycket komplicerad fråga som få riktigt har gått i närkamp med. Det var det jag gillade i Qviströms bok. Jag har mycket lättare att ge om personen i fråga gör något, aldrig så lite. Jag brukar ge till de som med nöd kan kallas gatumusikanter, även om det bara är en liten truddelutt på ett dragspel som upprepas i oändlighet.

    Det är något som har att göra med människovärde och vad jag ger dem. En slant, några kronor, en tjuga på sin höjd. Det är nästan lika föraktfullt som att skaka på huvudet och gå vidare. Eftersom jag allt som oftas är kontantlös kan jag bestämma mig för att köpa en chokladkaka i mataffären och sedan ge den på vägen ut. Men vad är det, i längden? Det bästa tycker jag vore om EU-länderna satte större tryck på Rumänien och Bulgarien att ta hand om sin romska befolkning. Då slapp vi förnedringen – som är plågsam från båda parter. Det krävs politik för att lösa problemet, inte bara enskilda människors behov av att känna sig goda eller bli av med skuldkänslor.

    Sedan finns det de som blir kvar inom en, tjejen i rullstol vid Centralen. Hon var bara för hjärtskärande. Henne skulle jag gärna vilja prata med. Hon är borta sedan länge, men finns i mitt medvetande. Mannen som ständigt knäböjde på Drottninggatan gav jag bara choklad. Jag har svårt för den bedjande stilen.

    Jag bodde en del i Rom 2004-2005, då var det många tiggare där, här fanns knappast fenomenet. Nu möter vi det i full kraft och vi vet inte hur vi skall lösa det på längre sikt. Det kanske blir så som i Italien och Frankrike, vi kommer köra iväg dem och de får hitta nya platser.

  3. Ping: 1863: NYttigt och lönsamt at Vilks.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s