Jag läser Sveland och funderar över var dagens feminism gick vilse

Jag har firat midsommar med familjen i Västergötland. Som reselektyr tog jag med mig Maria Svelands Bitterfittan (2007), det var en bok som jag i all hast grep från en hylla i biblioteket, och jag tänkte: varför inte? Jag har aldrig läst Sveland mer än i DN.

Jag vill förstå argumenten och var dagens vänsterradikala feminism någonstans gick vilse.  Huvudpersonen Sara i Bitterfittan har inte gått vilse. Det är inga anmärkningsvärda saker som sägs där, bara en 70-talists längtan efter föräldragenerationens feminism – som hon själv inte fick åtnjuta då hon var född i fel klass: arbetarklassen, inte den intellektuella och kulturella medelklassen. Nu sitter hon på ett plan till Teneriffa och läser Erica Jongs klassiker Rädd att flyga och är bitter.

Jag är barn till 70-talsfeminismen och jag läste Erica Jong någon gång i mina sena tonår. Dessutom är jag född i den intellektuella och medvetna medelklassen. Bitterfittan lämnade inga bestående spår hos mig, bara en nyfikenhet på att läsa Suzanne Brögger som intervjuas av huvudpersonen Sara i boken.

Mot Brögger prövas teorin könsmaktsordning och ”överideologin” patriarkatet. Men hon får inte riktigt den respons som hon hade hoppats på. Brögger kontrar med att Sara faktiskt är fri att tänka kring dessa saker, att kvinnors ofrihet i västvärlden mer handlar om inre begränsningar än yttre. Värre är det, menar Brögger, för kvinnor i patriarkala kulturer som lever mitt ibland oss. Mötet med Brögger hade kunnat bli utgångspunkt för en intressant diskussion om  olika sorters feminism och var den feministiska utmaningen finns idag, men Sveland tar inte den chansen. Istället frågar hon sig om Brögger möjligtvis kan ha påverkats av Pia Kjaersgaard.

De fortfarande prövande tankegångarna i Bitterfittan om bärigheten i radikalfeminismens fundament, teorin om könsmaktsordning, tycks ha stagnerat på senare år. Jag ser en större tvärsäkerhet och tro på fundamentet, och intolerans gentemot oliktänkare. Brögger förnekar inte att feminister idag får ta emot mycket kritik och hot, och att detta inte kan ses som en seger för feminismen, men hon menar ändå att de yttre hindren är borttagna. Kvinnorna har frigjort sig sedan Erica Jongs Rädd att flyga. Det är männen som inte har har hunnit frigöra sig ännu.

 

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Genus och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Jag läser Sveland och funderar över var dagens feminism gick vilse

  1. sessewetzel skriver:

    ”Istället frågar hon sig om Brögger möjligtvis kan ha påverkats av Pia Kjaersgaard.” Det är nog sådana virriga tankar som gör att man döper sin bok till Bitterfittan…😉

  2. Ja, kanske det. Bitter blir man väl när man inte tycker att det är någon idé vad man än gör. Det är en känsla som föds ur maktlöshet, och den känslan har jag aldrig kunnat acceptera.

    • sessewetzel skriver:

      Maktlösheten kommer nog ur brist på kunskap – kedjan mellan generationerna av historisk kunskap. Jag ser det som något som kommer att hamna i de eventuella historieböckerna – levnadsparadigmskiftet vi upplever just nu. Det är för mig märkligt att ingen ännu skriver om det mer än i enstaka detaljer…

  3. sessewetzel skriver:

    PS. Brøgger har skrivit bra om frånvaron av möjlighet till tonårsrevolt idag, i dagens till synes alltom accepterande samhället… Ungefär. Kanske mer fatalt för den gärna badande reptilmänniskan, än vad man egentligen tror?😉

  4. Magnus skriver:

    Konfrontationsretoriken har ökat rejält, visst är det så – jag tror det kan ha att göra med ett behov av att hitta häftigare, mer dramatiska motsättningar mellan män och kvinnor för att motivera det ”befrielsetåg” man vill se sig som anförare av. I Sverige har vi inte så många händelser av typen masskjutningar av kvinnor (som på Polytechnique i Quebec 1989), bortrövade eller våldtagna skolflickor, mördade kvinnliga politiker, pedofilligor i polisen eller uppenbart sexistiska mediekampanjer mot kvinnliga fölrfattare – för att ge skjuts åt nästa krönika, artikel eller peptalk är det då lockande att låna dessa händelser långt bortifrån och försöka placera dem på samma planhalva som det (mer suddigt beskrivna) förtryck man anser sig hitta i Sverige. Som Katarina Wennstam och Jenny Nordberg nyligen i Svenskan, eller Turteaterns uppsättning av SCUM-pjäsen och debatten kring den:same is different but same. Män är våldtäktsmän och medskyldiga. Eftersom media idag behöver häftiga känslor och ett visst mått av flamebaiting för att klara sig så får de här debattörerna hållas. och många bloggare gör ju samma sak: kritik i sak beskrivs som om det vore ”nästan en våldtäkt” eller understöd till män som dödar och våldtar kvinnor.

    Och många av deltagarna har dessutom ingen egentlig position utanför media, de är i hög grad skapade genom massmedias arenor – det gör, tror jag, att de blir mycket mindre benägna att hålla tillbaka. De behöver inte räkna med några tydliga risker på någon annan arena där de skulle kunna bedömas av sina likar (eller kunder) om de säger helt omöjliga saker. Ungefär som att en historiker av facket inte gärna kan skriva i en uppslagsbok att Hitler dansade inför sina generaler när han fick höra att Frankrike kapitulerat, gör han det blir hans rykte förstört inom den akademiska världen. Den som skriver samma sak eller liknande på Wikipedia riskerar däremot ingenting, utom möjligen att få sitt konto nerplockat om det blir många liknande lapsusar som till sist skulle väcka en stark reaktion – och det är ingen effektiv bestraffning alls. Många krönikörer och medienissar här i landet befinner sig i samma läge som Wikipedias frifräsande medarbetare (även när de är docenter eller författare).

    Det finns också en ovilja inne i ”rörelsen” (eller i det mediala gänget) att kännas vid att framgångarna för feminismen mellan säg 1960 och 1990 skedde i samverkan och samspel med det expansiva samhälle som fanns då, med högkonjunkturen och den starka expansionen av offentlig sektor, vård, utbildning. Och förskjutningen från ett industrisamhälle med stora fabriker och små kontor mot ett tjänste- och kommunikationssamhälle. Feminismen i Sverige har tjänat på att inte ses som ensidigt bunden till något visst parti, och at inte alltid behöva försvara sin konkreta politik i valkampanjer. Calr Johan von Seth i DN har en bra kommentar om varför FI:s genombrott (hur det än går i riksdagsvalet) kan innebära spiken i kistan för feminismen som en öppen och relativt bred rörelse – som kunde uppnå resultat just för att den inte var partipolitiserad eller orimligt, kallt konfrontativ:

    p://www.dn.se/ledare/signerat/feminism-bokslut-for-en-gemenskap/

    I och för sig har de kanske redan passerat den punkten för några år sedan, men med EU-valet och de högt ställda förhoppningarna på FI – inte minst i media – blev det ännu tydligare.

  5. Tack, Magnus, för din långa och intressanta kommentar! Vi skall heller inte glömma Twitter-klimatet: slagfärdiga positioneringar á 140 tecken. Det påverkar debatten och i slutändan media. De i den feministiska rörelsen som jag intresserar mig för är den något äldre generationen feminister, tänkare och intellektuella som har svårt att ens kalla sig feminister längre: Ebba Witt-Brattström, Suzanne Brögger (jag lyckas inte få till ett danskt ö på min dator) och några till. Samt jämställdisterna: Per Ström, Pelle Billing som jag tycker har ett uppfriskande alternativ.

    • Magnus skriver:

      Det har varit ett tydligt generatiionsskifte, visst har det , och det syns också i vad de tunga företrädarna för ”old school” och ”new school” (=ungefär från Fittstim-klungan och framåt) haft för bakgrund. Många i den tidigare gruppen kom från en facklig eller akademisk bakgrund, de var samhällsvetare, litteraturvetare, läkare, lärare och fackligt aktiva. Numera handlar det mer om (åsikts)journalister, ”artister”, ståuppare och andra mediepersonligheter – och en del PR-konsulter, samt personer som har läst en del humaniora eller genusvetenskap och sedan gett sig in i media. De skriver mycket mer punchlineorienterat och med kortare historiska och juridiska perspektiv, det som hände före 1980-talet finns i stort sett inte, och det är klart att när den här nya gruppen började jobba sig in i en rörelse och en debatt som redan hade en ärofylld historia, så var det viktigt för dem att hitta egna slagord, egna skarpa tolkningsramar som de kunde göra karriär på. Det har blivit en kamp om utrymme och massmedialt intresse helt enkelt.

      Man kunde se en del av ”den nya vänstern” på 60-talet på ett liknande vis, att det handlade om ett gäng unga högskoleutbildade författare och forskare som uppträdde som om de var de första riktiga marxisterna och ropade ”klassförrädare!” och ”reaktionärer!” till alla som inte var lika entusiastiska inför Mao och Franz Fanon som de själva. Jag tycker ärligt talat att likheterna mellan den svenska radikal/bloggfeminismen idag och 70-talets bokstavsvänster är direkt besvärande, det är samma manikeiska inställning, samma tro på den stundande slutliga kampen, samma retoriska tjuvkopplingar (då var det klasstillhörigheten som bestämde vad du kunde tänka eller förstå, nu är det könet och de sexuella preferenserna) och ofta samma blinda lojalitet. Och samma föraktfulla avvisande av all kritik.

      • Jag håller med dig om att det har skett ett generationsskifte och att det sannolikt har att göra med möjligheten att göra karriär. Det handlar om att definiera sig i förhållande till de vars positioner man vill besätta. Det är också därför det blir sådant kiv och liv när någon med lite andra frågeställningar vill vara med och diskutera. Meningsmotståndare uppfattas som hot snarare än några som kan föra debatten framåt. ”Inkräktarna” har inget stöd av vetenskapen, sägs det. Kritiker av ideologin talar mot bättre vetande.

        Det här är tecken på att feminismen, i kraft av genusvetenskapen och forskarvärldens spelplan, har börjat utgöra ett eget fält. Strider är där legio. Frågan är om detta är av godo för kampen för jämställdhet. Liksom i andra vetenskapliga och konstnärliga fält blir de frågor som avhandlas symboliskt betydelsefulla men intressanta endast för den närmsta kretsen. Överfört till medierna är Kulturmannen-debatten ett bevis på det. Det handlar om kulturjournalisterna och författarna själva.

        Jämförelsen med den nya vänster på 1960-talet är träffande!

      • Magnus skriver:

        Kulturmannendebatten är ett solklart exempel på den här sortens revirbråk inom ett ganska litet gång; dessutom handlade det ju knappast om debatt i meningen att de skulle ha prövat sina argument mot varandra. De var i stort sett överens om det mesta, möjligen oense om vem som skulle få tala först och vilka grupper som *först* hade bekämpat kulturmannen.

        Åsa Beckmans sammanfattning i DN var f ö något av det mest oklara och löskokta jag har läst på en svensk kultursida på ett bra tag – hon kanske borde ha känts vid att det är kulturlivets, böckernas och verkens status över huvud taget som har sänkts efter hand? vilka tror hon det är som i slutändan betalar för DN, Dramaten, Södertörns högskola och annat? – men hon sysslade ju inte heller med några tydliga argumentlinjer.

        Och nog handlar det om en slags fetischvetenskap. Termer som Könsmaktsordningen, Patriarkatet och ”manlig kontroll” används oftast som om de vore axiomatiska fakta som inte behöver påvisas; det är tydligt att man vill slippa syssla med empiri eller att skilja på olika slag av män. När det ska upp till bevis i något inlägg så handlar det ofta om cirkelbevis, enligt modellen:

        1. Jag har alltid upplevt mig som underordnad genom mitt kön och fått kämpa mot det, och min mamma verkar ha upplevt samma sak. Detta visar att det finns en förtryckande makt.

        2. Alla mina kompisar är också förtryckta, det kan jag se (utan att behöva fråga eller undersöka deras tillvaro närmare).

        3. Allltså är underordning p g a kvinnligt kön universell, och denna maktordning kallar vi Patriarkatet.

        4. Eftersom Patriarkatet är universellt placerar det alla män i ett överläge mot alla kvinnor de möter, det infekterar språk, kultur, historieskrivning etc och vrider dem till männnes fördel. Kvinnorna utsätts för detta strukturella och språkliga våld och anpassar sig, de låter sig våldtas av Mannens ordning.

        5. Kvinnornas underordning kan observeras i alla kvinnors enskilda liv (se 1) även om de inte alltid känns vid det (förnekelse, alt. Stockholmssyndromet)

        6. Alltså existerar Patriarkatet.

    • Magnus skriver:

      Jag gillar också Suzanne Brögger, just hennes obundenhet och oräddhet gör henne till en debattör/författare av ett slag som det idag är ganska ont om inom den svenska feminismen. Hon är lika dansk som Maria Sveland och Margareta Winberg ter sig svenska.

      Det är idag ett orimligt polariserat debattklimat med låg stringens och nerkörd pressetik. Har inte läst Pär Ström speciellt men Billing gjorde en mycket uppfriskande och inspirerande insats på sin blogg, och det verkade tydligt att många helt enkelt inte klarade av att argumentera mot honom på något annat sätt än att svartmåla och ljuga – och i praktiken vägra honom replikrätt.

  6. Magnus skriver:

    Att det så ofta görs mer eller mindre tydliga krav på avbön från den man debatterar med – avbön för något de har sagt, för någon annan som deltog på samma konferens eller i samma parti (”ni sitter i samma båt”, ”du medverkade i samma antologi som Pär Ström och tog inte klart avstånd från honom!”) och som ska ha haft förgripliga åsikter, eller för att de är män helt enkelt, och har del i männens överläge – beror ju också på att det är ett av de mest effektiva sätten att tysta den andre, eller få dem att huka under lång tid framåt, men utan att öppet utöva censur.

    Sedan förekommer det ju censur eller propaganda i många lägen i alla fall. DN och Expressen t ex har i många avseenden avskaffat replikrätten, och medger i stort sett aldrig numera att någon skribent har gått för långt, bluffat eller satt ihop ett korthus till resonemang i deras spalter.

    • Du verkar både påläst och insatt i medie- och kulturvärlden och vet hur den fungerar!
      Jag har inte gått några genusteoretiska kurser på universitet mer än någon b-kurs i ”Kvinnor, konst och skapande” – så kallades det på den tiden när studier kring kvinnors konst sågs som ett nödvändigt komplement till den traditionella konsthistorieundervisningen. Genus-feministerna som läste genusvetenskap verkade så bitchiga på något sätt, eller bittra. De lockade mig aldrig till fortsatta studier. Och så avskydde jag deras peppande. Man var välkommen om man accepterade grundförutsättningarna: kvinnor är det underordnade könet, männen har makten. Eftersom jag kommer från en familj där kvinnorna är starka, i majoritet och definitivt inte i något underläge har det varit svårt för mig att acceptera den analysen. Jag ser snarare makt som en relation som kan förekomma mellan könen i olika konstellationer.

  7. Magnus skriver:

    Jämför debatten i kommentarfältet på den här färska artikeln i Guardian med de synpunkter, den respons samma artikel skulle ha fått om den stod i DN.

    http://www.theguardian.com/commentisfree/2014/jun/30/lesbians-behaving-badly-strip-club-liberation-lads-laddism

    I Sverige hade det för det första inte beretts tillfälle för vanligt folk att kommentera en så laddad text, utan bara för andra journalister. För det andra hade det förmodligen ansetts besvärligt att öppet ifrågasätta den raka koppling Bindel gör mellan feminism, lesbiskhet och moraliskt överläge (eller som många påpekar under artikeln: hon *förutsätter* den kopplingen snarare än att argumentera för den). Att diskutera relationen mellan könsidentitet och biologiska/hormonella begär hade också setts som ”off limits”. Nej, i den mån det hade blivit någon öppen debatt i svenska tidningar om det inlägget så hade den mest handlat om skribentens kanske alltför negativa attityd till det köttsliga och till ”att låta kvinnor ha kul” i det offentliga (eller halvoffentliga) livet på samma sätt som män, och att det är en ”äldre feminist” som kunde anses klanka ner på unga girlpower-feminister eller helt enkelt unga tjejer i tjugoårsåldern.

    Det här säger mer än långa utredningar om det speciella klimat som råder inom svensk feminism – och svenska medier – numera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s