Jag har lagt märke till hur upptagna människor är idag av att beskriva sin sociala tillhörighet och identitet genom samhällsvetenskapliga begrepp. Häromdagen skrev DN-journalisten Ulrika By ett blogginlägg om en väns flytt till Skärholmen.
Efter ett långt liv i innerstaden, varav minst ett par decennier på Södermalm, var det från början inte alls självklart att nästa boplats skulle bli Skärholmen. Inte för att det fanns någon antipati eller föreställning om att det inte skulle gå att bo och leva i Skärholmen, utan mest av gammal vana.
Eller, ja, det är klart. Någonstans fanns väl också ett slags förnimmelse av att det – handen på hjärtat – av många – skulle kunna betraktas som ett slags socioekonomisk klassresa neråt.
Det var just socioekonomisk klassresa nedåt som jag reagerade på. Jag tvivlar inte på äktheten i rädslan för att bli socialt stigmatiserad och isolerad från vänner och kollegor i journalistbranschen. I tidningsartiklar talas nämligen ständigt om utanförskapsområden kopplat till socioekonomisk status. Tidningarna fyller sidorna med grafik där Stockholms stadsdelar delas in i färgade zoner, mäts och vägs i medelinkomster och utbildningsnivåer. Vem vill riskera att göra en socioekonomisk klassresa nedåt genom en flytt? Hur mycket det än finns av personligt upplevd livskvalitet på den nya adressen. Och ju osäkrare branschen är desto större behov tycks det finnas av att markera sin klasstillhörighet och identitet.
När jag luskar lite i ordet socioekonomisk kan jag utläsa att det i synnerhet är en fackterm – första belägget för”socioekonomiska skikt” i tidningssvenska är från 1970, ”social-ekonomisk” redan från 1964. Det ante mig att det har med 1970-talets intresse för beräkningar av sociala vanor och utbildnings- och inkomstnivåer att göra. Det var då som facktermen letade sig in i vardagsspråket.
Min andra reflektion där jag hajade till nyligen var en artikel i Expressen. Det var också häromdagen och jag minns inte vilken, kan göra detsamma, men jag minns tydligt hur skribenten beskrev sig själv som ”övre medelklass”. Eh, vem gör så? Beskriver sig själv som tillhörande den övre medelklassen. Inte fint folk i alla fall, som hon med detta begrepp vill definiera sig som.
När jag växte upp talade man ännu i termer av socialgrupp I, II och III. Det var ungefär synonymt med äldre tiders ståndsindelning. Socialgruppsindelningen hade sitt ursprung i statistikers behov av att klassificera och göra beräkningar för större snitt av befolkningen men fick en mer allmän spridning och användes flitigt på 1970-talet för att beskriva sociala skillnader. Sedan övergav man det till förmån för vad? Socioekonomisk status? Övre medelklass? Utanförskapsområden? Vithetsnorm och rasifiering? Samhällsanalytiska begrepp som klass och socialgrupp har bytts ut mot nya mer finkalibrerade begrepp som används för att beskriva den egna identiteten. Kännetecknande är att det handlar om att definiera sig själv i förhållande till de sociala kretsar man vill bli erkänd av.
Brodows blandning 
Jag växte upp som medelklass, med föräldrar av blandade klasser.
Sen var jag övre medelklass och idag är jag arbetarklass.
Är det viktigt? Jo.
Är det viktigt? Nej.
Beroende på vad jag vill.
Själv vill jag mest ha lite lugn och ro; på gamla da’r. Klasser handlar om karriär.
Bryr jag mig? Nä.
PS. Bra skrivet!
Funderar lite – på om klassresan idag, faktiskt ofta handlar om en fysisk resa.
Vare sig det är en svensk som åker till Thailand eller om en ”ekonomisk” invandrare till t ex Sverige?
Egentligen så borde Sverige vara stolt om de ligger i topp i kategori nr 2 – förr var det väl USA?
Räknar med att få på huvudet för en sådan… vettlös kommentar. 🙂
Ha, ha, nej, du får inte på huvudet, Cecilia. Ja, klasser handlar om karriär, fast långsiktigt.
För att återgå till exemplet ovan med ”socioekonomisk klassresa nedåt” tror jag inte att man riskerar att göra en klassresa nedåt genom att flytta några kilometer från Södermalm till Skärholmen. Det är möjligt att kollegor i branschen höjer på ögonbrynen, men ur ett sociologiskt perspektiv är det ingen klassresa. Mobilitet mellan klasser har mer att göra med långsiktiga investeringar som utbildning och karriär, kanske förstärkt av ett ingifte, där en förflyttning mellan klasser sker över generationer. En flytt i det geografiska rummet från Södermalm till Skärholmen kan knappast ändra på individens utbildningstillgångar och ekonomiska tillgångar, däremot kan en ökad inflyttning av personer med större ekonomiska och utbildningsmässiga tillgångar påverka det geografiska rummet, och det ganska snabbt.
Intressant är hur migration kan påtvinga en oönskad mobilitet över klasser. Abrupt. Jag tänker på alla de invandrare som i hemlandet tillhörde en utbildad elit med ekonomiska och kulturella tillgångar men som i Sverige hamnar på bottennivå. Där ser man ingen som helst differentiering. Jag vet inte om begrepp som rasifierad kan nyansera, snarare buntar det ihop ännu mer.
Ja, jag tror också att rasifiering är egentligen mest är en… avledande manöver. Välvillig iofs. Men välvilja är ju oftast missriktad?
Klassresa – vi har alla mycket att lära om klassresans egentliga väsen…
PS. Ingen kan ta ifrån en det man vet. Så enkelt är det.
Men hur/om man sprider sitt vetande vidare – är nog vad som… räknas?
Kan jag då lufta en annan till synes kanske märklig kommentar – hur många barn har vem? Och vad innebär det?
PPS. I en blogg är det någorlunda lätt att hitta – på FB försvinner allt snabbt i tidens töcken.
Tack för att du bloggar!
Folk är mer upptagna av olika slags smakattribut, inredningsdetaljer, medvetet odlad personlig ”look” på kläder och så idag än för trettio år sedan, till och med av vilka slags datorer eller andra prylar man använder, och violka fabrikat – även om det ofta beskrivs som livsstilsattribut snarare än klassattribut. Djungeln av inrednings- och stylingprogram på tv, homestaging när någon ska sälja sin lägenhet, inredningsmagasin etc är väl en del av detta. Uppdateringstänket som spritt sig från datorbranschen har säkert också betytt en del: din person, din bostad, din boksamling, t o m kroppen ses som något som ständigt ska uppdateras och putsas på.
Men det handlar nog också om att medelklassen idag är väldigt dominerande i den svenska offentligheten, i svensk samtidskultur – de författare som uppmärksammas berkar nästan allesammans höra hemma i storstadsmedelklassen och skriver om dess problem – samtidigt som det inte anses särskilt spännande att vara medelklass (eller ”socialgrupp 1”). Det är osexigt att ha färdats från Täby eller från någon halvstor stad till några års studier och sedan in på något tjänstemannajobb eller i media. Folk känner ett behov av att visa fram att de är något mer och annat än medelklass, något klart mera unikt än att vara ”duktig flicka från förorten” eller Svenne Banan. Och då blir sådana här publikt utdelade livsstilsdetaljer en del av projektet att visa upp sin tillhörighet till vissa andra grupper.
Bra kommentar! Ja, det är filandet på den egna personan i offentligheten i kombination med marknadskrafternas strävan efter att omsätta nya varor, nya produkter på marknaden som kännetecknar vår tid. Jag kan bli så trött på det!
Det är alltid något obehagligt med att sociologiskt artbestämma sig själv. Som om man monterar in sin individualitet i en för liten hisskorg. Där man åker upp och ner i klassresan.
Dock är det ju inget för 70-talet specifikt med klasstänkande. Då gjordes analyserna från vänster. Men innan dess har åtminstone jag och många hört begrepp som UK gå runt i bättre bemedlade hem (UK=underklass). Samt en hel skog av överklassiga självklarheter om vad som är fint och socialt okej. Minns att min man berättade om en släkting som blev tillfrågad om hon trivdes med sitt liv ”Trivs” sa hon. ”Det är bara pigor som trivs”. Den anekdoten lämnar jag hängande här i 25-gradigt.
Nej, klasstänkandet är inte specifikt för 1970-talet och vänstern. Men sociologi som forskningsfält växte då och fick större inflytande på vardagsspråket.I det offentliga samtalet saknar jag den gamla vänstern. Vi behöver mer klassanalys och mindre identitetspolitik.
Håller helt med, identitetsköret används idag mer eller mindre medvetet som skynke för att dölja eller blockera förklaringar som fokuserar på ekonomi eller klass. Alla som deltar är förstås inte klara över att det används så men de som drar upp fårorna, som skriver program eller leder redaktioner är säkert ofta införstådda med det.
På många sätt är det här något man har importerat från USA, där klass också anses mycket känsligt att tala om och etnicitet eller var folk bor får fungera som…mer accepterade markörer. Man skojar om eller skrämmer med ”white trash” eller ”urban crime” (underförstått *svartas* brottslighet i storstäderna) och kan därmed säga mer än man kunde ha sagt om man hade talat direkt om ”svarta kriminella gäng” eller lantlig underklass.
I Sverige kan man förstås tala om klass, men det används sällan för att *förklara* någonting på riktigt idag – ”vi hör ju till Kungsholmens medelklass, vi åker till Thailand varje jul och till Gotland varje sommar” (tänkt uttalande) är ju mer koketteri än någon slags förklaring.