Konstkritikern som revisor

 

042

I går kom jag äntligen iväg på utställningen Skulptur efter skulptur på Moderna museet. Det har varit intressant att ta del av debatten kring utställningen, som har blixtbelyst den genomkommersialiserade samtidskonsten och frågan om statliga museers uppdrag.

Det här med att Moderna museet har vernissager till vilken man bjuder in en stor del av det lokala konstlivet – även jag fick inbjudan – och lite finare tillställningar för en exklusivare krets, tycker jag är ett irrelevant sidospår. Clemens Poellinger tar ut svängarna rejält i en krönika 15/10 som har fått god spridning i sociala medier och stort bifall. Han liknar vernissagen vid dansen kring guldkalven.

Visst finns det fog för en kritik av det inflytande som multimiljardärerna och jetset-samlarna har fått över konstlivet, men är det för den skull ointressant att visa upp vad dessa multimiljardärer och jetset-samlare lägger sina slantar på? Jag tycker inte det. Jag tycker att utställningen som helhet är kongenial med den konst som visas. Jeff Koons och hans fränder både undersökte, gestaltade och personifierade varufieringen av konsten och konstnären som varumärke. Det är intressant och ett högst relevant tema i dag.

Ett annat spår i kritikernas recensioner har varit de skulpturala möjligheter som dessa tre konstnärer såg i en figurativ konst. Camilla Hammarström i Aftonbladet går enbart in på den figurativa skulpturen under 1980-talet, och att det då, genom kitschen, blev möjligt att blicka tillbaka på äldre tiders konst och låna friskt. Hammarström skiljer sig därmed från de andra kritikerna genom att inte alls tala om konstmarknaden och objektens monetära värde.

Det jag tyckte var mest anmärkningsvärt i utställningen och som några kritiker har varit inne på är att objekten – jag kallar dem hellre objekt än skulpturer – är placerade en och en, direkt på golvet eller på en sockel, spatiöst i rummet. Två vakter har uppsikt över ett par av de mest känsliga verken.

043

Placeringen i rummet framhäver objektet, men det finns ingenting som inbjuder till kontemplation över konstverkens innehåll. Det vi möter är yta, lek med skalor och konsthistoriska lån. Jag saknar det som jag upplever som objektens ursprungliga sammanhang: konstvärlden, förmedlad genom glossiga konsttidskrifter som Art Forum och Flash Art. Kvar finns föremål som skall ges en ny museal kontext.

Det är knappast troligt att en utställning på Moderna museet höjer konstverkens värde på marknaden, priserna är redan så absurda, över all rim och reson. Mer troligt är att museet lyckas i sitt uppsåt att placera in dessa verk och konstnärer i konsthistorien, precis som de själva vill utan närmare granskning, och därmed anpassa dem till en museal kontext. Att stirra sig blind på hur Moderna museet använder sina skattemedel eller notera hur många frilansar som äter gratismiddagar (misstänkt mutbrott) är att reducera sin roll som kritiker till att vara revisor. Det är i kritiken av konsthistorieskrivningen som den konstkritiska utmaningen ligger.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s