Klassiska studier ur ett samtidsperspektiv

Jag tänkte igår skriva ett argt och rappt blogginlägg om regeringens urkorkade, bildningsföraktande och huvudlösa förslag om att lägga ned de tre Medelhavsinstituten: Svenska Institutet i Rom med San Michele på Capri samt forskningsinstitutet i Aten med gästhemmet i Kavalla och instiutet i Istanbul, för den futtiga summan av 22 miljoner kronor årligen. Men jag är för arg för att kunna samla mig. Dessutom har flera bra skribenter redan hunnit reagera: Ebba Fredin, Maria Schottenius, Martin Aagård, Nils Forsberg och Ola Wikander.

I Rom är det över 20 graders värme och man kan fortfarande gå på stan utan ytterkläder. Här hemma blåser det snålt och kallt och jag virar in mig i halsduken på kontoret. Jag minns första gången som jag  bodde på Svenska Rominstitutet, det var hösten 2004. Jag hade blivit antagen till den 10-veckors kurs som går under namnet Romkursen och som hittills har varit ett närmast obligatoriskt inslag i en konsthistorikers bildningsgång. Året innan hade jag träffat en italiensk man som bodde i Rom och kursen gav mig möjlighet att se om vårt förhållande var något att satsa på. Naturligtvis var det inte främsta skälet, men onekligen en stark motivation. Min son hade fyllt 15 år och jag kunde för första gången sedan han föddes lämna honom hos sin pappa för en längre tid.

För mig som då var helt inriktad på samtidskonsten var kursen en fördjupning i den allmänna konsthistoria jag hade läst på grundkursen. Genom stadsvandringar i Rom där samtal sker i en mindre grupp inför monumenten, diskuterade vi konstvetenskapliga problem kring rekonstruktion och förståelse av den ursprungliga kontexten, och vi diskuterade frågor kring stil, funktion och innebörd, där mycket idag som förr var synligt och begripligt för gemene man har försvunnit och vi står inför lämningar, ett slags pusselbitar till förståelsen av historien.

Ingenting kan vara mer nödvändigt och relevant i en tid då vi tycks allt mer fjärma oss från en förståelse av andra kulturers sätt att tänka och handla.

Året därpå sökte jag  – och fick! – det stora konstvetenskapliga stipendiet vid institutet som gav mig möjlighet att bo där under ett helt läsår. Även jag som hade valt att skriva en avhandling om svensk samtidskonst kunde söka och få det stora konstvetenskapliga stipendiet. Jag gick en intensivkurs och lärde mig italienska under året. Språket har gett mig tillgång till en annan kultur än den svenska och jag kan idag följa nyhetsrapportering från Italien och läsa italiensk litteratur. Tillgången till ett språk förutom engelskan har breddat min kompetens som forskare och har möjliggjort studier på italienskt material. På institutet lärde jag känna forskare inom andra ämnen och jag tog del av deras forskningspresentationer.

Jag visste inte då att jag genom att välja att forska om samtidskonsten var föregångare i en utveckling inom ämnet där klassiska studier mer och mer skulle komma att trängas undan till förmån för studier inriktade på 1900-talet och utifrån ny kritisk teori. Jag visste heller inte att jag också tillhörde en av de sista kullarna av konstvetare som erbjöds en traditionell konstvetenskaplig utbildning med möjlighet till direkta observationer inför monumenten.

En reflektion med anledning av min disputation: att jag har en förankring i konstlivet och att jag har varit konstkritiker är något som problematiseras orimligt mycket om man jämför med andra som har sin bas t. ex. inom museivärlden. Konstvetenskapens koppling till museerna är så självklar att de lojaliteter och maktpositioner som finns där knappt ens noteras. Det här haltar med den utveckling vi har kunnat se inom ämnet de senaste åren med allt större intresse för samtidskonsten.

För mig har det aldrig varit något problem att röra mig fritt över gränser och befinna mig både i konstlivet och i den kulturpolitiska sfären och vara verksam där, samtidigt som jag skriver och forskar. Att jag rör mig fritt mellan olika världar och har olika roller i konstlivet och växlar mellan genrer görs dock till något anmärkningsvärt i en akademisk miljö som har problem med sitt utanförskap. Problemet ligger inte hos mig i min frihet utan i de humanistiska institutionernas utanförskap, och det är också där vi bör leta efter orsakerna till humanioras kris.

Det är inte konstigt att allt fler sökande till doktorandstudier i konstvetenskap vill forska på ämnen med samtidsinriktning. Det är uppenbart där som framtiden ligger med tanke på såväl arbetsmarknad som karriär och vad politikerna satsar på idag. Konstnärlig forskning är mer intressant än konstvetenskaplig forskning. Utbildning som leder till anställning är viktigare än bildning och humaniora. Men att förlora basen i de klassiska studierna med möjlighet att studera monumenten på plats är att gräva en grav, inte bara för sig själv, utan för hela ämnets framtida existens.

Det är en så kortsiktig tanke att lägga ned Medelhavsinstituten för att spara in ynka 22 miljoner kronor! En ödeläggelse av en forskningsverksamhet och ett internationellt utbyte med länder i Europa som har byggts upp under decennier. Glöm inte att kultur- och forskningsinstituten har dialog och utbyte med en mängd liknande nationella institut på samma ort.

Men det är också symptomatiskt för den långtgående politisering av kultur- och forskningspolitiken som vi har kunnat se på senare år där högst politisk relevans tar hem spelet. Jag morrar och fräser åt 230 miljoner kronor till ”förortskultur”. Jo tack, 70-talet ringde och saknade sin kulturpolitik. Varför de i förorten skall erbjudas en särskild sorts kultur kan man undra. Gäller den också mig, boende i ytterförort? Tyvärr har även forskare inom humaniora bäddat för denna utveckling genom sin oförmåga att ta plats i samhället och förklara varför studier i klassiska ämnen och historia är nödvändigt för vårt samhälles fortbestånd.