Jag fortsätter att läsa skönlitteratur i brist på engagemang för artikelskrivande och jobbsökande. Det är till och med så att om jag har några plikter under helgen, något jag borde förbereda mig för inför veckan, som till exempel den föreläsning jag skall hålla för Konstnärsklubben på tisdag, skruvar jag besvärat på mig och hittar på en massa andra saker att göra istället. Som att laga mat i timmar. Gå och träna. Söka en kurs i italienska på halvfart vid Stockholms universitet. Ambitioner saknas inte! Men jag skjuter upp det jag borde göra och gör det som faller mig in i stället.
Böcker jag har läst på sistone är Osynlig av Paul Auster, Stoner av John Williams och början på Siri Hustvedts roman Vad jag älskade – men den lämnade jag snart tillbaka på biblioteket. Nu fortsätter jag med Jean Echenoz Jag går, och några andra kortromaner av samme författare.
Vad ger litteraturen mig som inte konsten ger mig längre? Varför väljer jag bort konsten? Det är nog exakt samma sak som får mig att välja bort Siri Hustvedt till förmån för de andra tre författarna: Hustvedt utforskar och behandlar ett ämne på ett svalt och intellektuellt sätt, medan de andra lägger vikt vid miljöskildring och persongestaltning och lyckas på så sätt hålla mig kvar.
Det är som om observationen, iakttagelsen och läsarens/betraktarens igenkänning i motivet inte är tillräcklig längre. Det behjärtansvärda överskuggande ämnet eller konstruktionen av berättelsen tar överhanden. Vi lever i de politiska analysernas tid och där väljer konsten som en av sina handlingsstrategier aktivism. Konsten skall visa att den kan åstadkomma något i världen, åtminstone visa upp en motbild och försvara sin roll som oppositionell gentemot rådande ordning. Samtidigt är det svårt att tro på den. Det är svårt att tro att konsten skall lyckas i sitt uppsåt att beröra och förändra världen på djupet, eftersom den inte förmår beröra eller förändra något på djupet hos betraktaren.
Jag hoppas på en ny opponentrörelse efter detta akademiska salongsmåleri! Och då menar jag inte den form av provokationer och finger riktat mot den politiska korrektheten som Dan Park ägnar sig åt. Det intresserar mig inte alls. Den juridiska tvistefrågan, att det finns lagar som inskränker yttrandefriheten är visserligen viktig att bevaka, men finns det något konstnärligt intressant innehåll i denna gatukonstnärs verk som vi förväntas försvara? Om det inte finns något konstnärligt intressant innehåll, varför ska då konstkritiker ställa sig på led och hävda konstnärens rätt att uttrycka vad han vill? Nej, det är verkligen ingenting som har lockat mig. Det är som att försvara principen, för principens skull.
Brodows blandning 
Bra skrivet Anna. Jag skulle säga att du (jag) prokrastinerar när du (jag) alltför länge uppfyllt ”Överjagets” krav, och mera lustfyllt vill nosa på lite av varje. Hustvedt försökte jag med för ett tag sen; det var mycket tråkigt. The summer without men. Leesing har skrivit frejdigare om tider ”utan män”.
Men, i övrigt, politiserandet av konsten är väl okej om det har hög nivå. Men att bita sig fast vid försvaret av Dan Parks ”rättigheter” är bara så tröttande. En kille som skrivit på Twitter att det var synd att inte Breivik tog kål på Ali Esbati på Utöya, en kille som går i nazidemon: Vad får ”de engagerade” sin tid ifrån? Medan barn dör i Ebola. Uppritigt sagt jag SKITER i Dan Park.
Ja, prokastinering är det säkert, men begränsat till kvällar och helger. På jobbet fungerar jag fortfarande 😉
Jag tror att jobbandet i frilans- och forskarvärlden har satt sina spår. Nu längtar jag efter att få vara ledig när jag är ledig och jobba när jag jobbar.
Ja, Dan Park. Jag hade egentligen inte ens tänkt att kommentera det hela, det var bara ett exempel på tomheten och ointresset jag känner inför att engagera mig i frågor som handlar om principer som t ex yttrandefrihet, där det saknas substans för övrigt.