Entén mot bilparkeringen i Rinkeby
Kulturförvaltningen har flyttat till Rinkeby och jag har därför lite längre resväg till jobbet. Det gör inget. Jag använder timmen på tåget till att läsa skönlitteratur. I Spånga går jag av pendeltåget och går de sista två kilometrarna. Det gör att jag får lite daglig motion.
Jag gillar verkligen rutiner. Jag tror att alla skapande människor egentligen älskar rutiner, fast man tros vilja något annat och kanske också själv hävdar det. Om man inte har en inrutad vardag och rutiner i sitt jobb skapar man dem för att kunna koncentrera sig på sina egna tankar.
Jag har fortsatt med Echenoz och börjar kunna honom rätt väl nu. Det är ofta människor på flykt, tajmade tillfälligheter, människor som möts som av en händelse och lite skruvade berättelser med oväntade slut. Han är suverän på att beskriva människor, situationer och miljöer. Alltid med humor.
Min tanke med att blogga är egentligen inte att prestera ett bra inlägg i en fråga som andra ska få ut något av. Det är döden för det slags fria associativa skrivande som ett bloggande är. Det betyder inte att blogginlägg inte kan ha en intention och en riktning, det är mer en följd av det associativa skrivsättet än något på förhand uttänkt.
Det är en utmaning att frigöra sig från de roller och begränsningar till vissa genrer som annars fjättrar en. Akademiker borde överlag blogga. Den vanligaste uppfattningen om akademiker man möter är att de inte kan skriva. Tyvärr är det inte bara en fördom utan alltför ofta sant. Jag bloggar bland annat för att inte förlora förmågan att skriva.
Tidigare i kväll tittade jag på tv-dokumentären Bränn en bil – få ett jobb. Programmet handlade mest om Tensta och de problem man har haft med en fritidsgård som blev värmestuga för unga kriminella män. Gängen tog över verksamheten och samhället backade. Genom olika hjälpinsatser som har haft goda intentioner men som har slagit fel har unga kriminella ”belönats” för sina brott genom att få en chans till jobb. Kommunen har skapat incitament för brottslighet. Så kan den tes som dokumentärfilmaren Bosse Lindquist driver sammanfattas.
Så, frågan kvarstår, vad ska man göra för dessa ungdomar som är på väg in i eller redan befinner sig i kriminalitet? Vuxna med auktoritet nog att kunna tillrättavisa dem låter som de som borde ha fått jobben istället. Fler ”farsor på stan” som är riktiga förebilder för ungdomarna, inte de av kommunen tillsatta. Och sedan förstås, chans till utbildning och riktiga jobb. Problemet är att Stockholm är så enormt segregerat.
På mina promenader till och från kontoret i Rinkeby märker jag inget av ovanstående. Där möter jag kvinnor som är ute och går och har barnen med sig, ofta två och två eller i grupp. Jag möter ensamma farbröder som möjligtvis tittar upp och noterar min existens. Men inga gäng eller bilbränder.
Problemen finns förstås, men jag ser dem inte. Jag ser en massa andra saker som inte skildras i teve: En stadsdel som just nu genomgår en förvandling och får en ny affärsgata. Det är byggjobbare och hål i gatan överallt. Människor rör sig i området och det känns tryggt att vistas där. Jag morsar på kollegor på Rinkebystråket – snart kommer det att finnas fler restauranger och butiker i området och vi får fler lunchställen att gå till än kebabstället på hörnan. Jag tycker att det är spännande att få vara med om den här utvecklingen.
Brodows blandning 