Tankar i 1:a advent

1:a advent. Få tecken förutom juldekorationerna i stan och de kommersiella budskapen skvallrar om att det börjar närma sig jul. Jag brukar inte julpynta hemma. Det får räcka med städning och en röd jullöpare på bänken i köket, kanske någon hyacint eller en cyklamen i fönstret. Sedan får det vara nog.

Häromdagen köpte jag en röd cyklamen och gav till min man. Jag måste säga till honom att han inte ska vattna ihjäl den. De är känsliga de små rackarna och tål inte att få vatten på knölarna, och så de ska ha iskallt vatten från fatet.

Cyklamen påminner mig om Italien eftersom det är en vanlig växt som växer vilt. Vi har till och med små cyklamen på vår mark på Sardinien, men de är vita och mindre i storleken än de vi ser i handeln. Det jag inte förstår är att de vilda tycks tåla vad som helst. Våra cyklamen växer i skuggan i tät vegetation i ett litet skogsparti. Men när de förädlas och blir krukväxt tål de inte ens att få vatten på knölarna.

…

Jag hörde nyss på radion att man får i sig mer miljögifter om man äter populära dieter som medelhavskost och LCHF. En doktorand som gjort studier i ämnet säger att vi hellre bör hålla oss till Livsmedelsverkets rekommendationer. Vad Livsmedelsverket rekommenderar framgick dock inte av nyhetsinslaget.

Här hemma äter vi i alla fall medelhavskost. Pasquale gör Spaghetti alla puttanesca som består av tomat, olja, oliver, sardeller och kapris. Om man gör såsen på ekologiskt odlade tomater kan jag inte tänka mig att det skulle vara så mycket pesticider i maten.

Det har blivit något av en hysteri kring kostråden och ekomatens vara eller ickevara. För mig är det inte gifterna jag får i mig som är viktigast, det finns så många andra giftkällor man kan undvika i så fall. Det viktigaste är filosofin kring hur maten kommer till och hamnar på bordet och hur människor i de olika leden i produktionen behandlas.  Det gläder mig att vår enorma köttkonsumtion i alla fall har börjat ifrågasättas. Om vi slutade äta så mycket kött skulle jordens åkerareal räcka till för att föda oss alla.

…

Nu har jag äntligen börjat rycka upp mig från mitt prokastrinerande beteende efter disputationen. Visserligen längtar jag fortfarande mest efter att läsa skönlitteratur, men verkligheten börjar knacka på och i januari har jag inget jobb längre. Det är bara att kavla upp ärmarna och forcera allt motstånd som finns hos människor man ännu inte har mött. Kommer man så långt som till intervju är hälften vunnet. Ju fler ansökningar man skickar in, desto större chans.

God helg!