Livstecken

Fabritius-vink

Jag har haft en skrivpaus på några månader som mest beror på att jag inte har haft något särskilt att säga. Inte för att jag inte tycker något i olika frågor utan för att det samtalsklimat som har uppstått på senare tid har blivit så ängsligt (alla vet att debatter så lätt eskalerar i pajkastning, nidbilder, projiceringar och beskrivningar av motparten som ondskefull och antidemokratisk). Där har jag ingen lust att tassa omkring som på ett minfält och min tid räcker inte till att ”ta debatten”. Därför har jag bestämt mig för att ägna mig det sköna.

Jag har varit i Holland i några dagar. Anledningen till resan var ett uppdrag jag fick, att skriva en katalogtext till en utställning på Hälsinglands museum med den holländska konstnären Lita Cabellut. Jag träffade henne i Haag där hon bor och verkar och fick se de målningar som kommer att visas i utställningen.

Bara att komma in i hennes hus var en upplevelse i sig. I en gammal fabrikslokal har hon inrett ett hem och en ateljé fyllt av antikviteter och konst. Det är skulpturer och föremål från olika länder och kulturer i en enda salig blandning. Det ser blygsamt ut från gatan, ingen kan ana att där bakom döljer sig en oas, men strax innanför grindarna öppnar sig en prunkande trädgård med träd och buskar i krukor på stensatt golv, övertäckt av en pergola, och ett elegant stadshus med privat bostad, ateljé och kontorsrum. Hon har flera assistenter som hon kan sysselsätta genom omsättningen av sin konst – en nutida holländsk mästare, med andra ord. Är hon för kommersiell och därmed mindre seriös än de politiskt engagerade samtidskonstnärerna på den globala konstmarknaden? Jag uppfattar mycket av det där med det antikommersiella i konstlivet som hyckleri och strunt.

Det är konstigt att jag som konstvetare ännu inte har varit i Holland. Men nu har jag reparerat något av skadan med Mauritshuis som har en av de förnämsta samlingarna av holländskt måleri från 1500- och 1600-talet, de sekel som brukar kallas holländsk guldålder, samt ett besök på Rijksmuseum i Amsterdam.

Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera så jag kunde inte dokumentera.  Men jag köpte en gedigen katalog över holländsk guldålder som täcker samtliga förnäma samlingar i Holland.  Det får bli en resa dit snart igen.

Jag kan också meddela att jag har fått jobb! Numera arbetar jag på Stadsmuseet som kommunikatör. Jag får gå på stadsvandringar varje dag om jag vill och lära mig massor om Stockholm. Det är ett jättebra jobb och jag trivs bra. Vi får väl se hur länge jag blir kvar där på kommunikationsavdelningen, det är också ett vikariat, men nu börjar jag få mer än en fot inne på kulturförvaltningen så jag kan nog räkna med att bli kvar.

I dag ska jag hostig och förkyld ägna mig åt Emil Nolde. Recension kommer inom kort!

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Livstecken

  1. Eva Asp skriver:

    Fint inlägg, tack för det! Hälsar Eva Asp

  2. Evas Perspektiv skriver:

    Roligt med jobbet, Anna! Grattis! Och roligt också att du skriver igen, läser gärna mera av det ”sköna”! Ser fram emot det!

  3. Börje skriver:

    Grattis till jobbet. Ser fram mot recension av Nolde

  4. Tack snälla ni för uppmuntrande ord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s