Kommentarer på Spelrum. Om avståndet mellan konstnärer och publik

Torbjörn Elensky presenterade i veckan essän Spelrum. Om avståndet mellan konstnärer och publik. Jag var på seminariet som ägde rum på Timbro (seminariet sänds i sin helhet från webben, därifrån går även skriften att laddas ned). Förutom Elensky själv deltog Anna-Karin Selberg, doktorand i filosofi, författare och redaktör på Modernista; Pratik Vithlani, grundare och vd för AB TYP Kulturkapital och Katarina Aronsson, dramaturg vid Kungliga Operan.

Den fyndiga titeln Spelrum syftar dels på de möjligheter kulturutövare har att framföra nyskrivna verk inför publik, det vill säga de materiella villkoren för avancerad kultur, dels på förhållandet mellan konstnär och publik. Om det finns något sådant.

Publiken för den smalare, nyskrivna musiken, litteraturen och dramatiken är nämligen så försvinnande liten, att om man tar förlagen som exempel, räknar de idag med  tvåsiffriga försäljningssiffror för vissa titlar! För inte så länge sedan var det tresiffriga tal. Hur blev det så här?

Beror det på publiken, samhällsutvecklingen eller ligger felet hos konstnärerna som inte förmår göra sig attraktiva och angelägna för en bredare publik? Det var frågor som diskuterades under seminariet och som gavs olika svar. (Med konstnärer menas här konstnärliga utövare generellt, inte specifikt bildkonstnärer, min anmärkning.)

Med en blinkning till Horace Engdahl (?) skriver Elensky ”avancerad vuxenkultur” om det slags  kulturyttringar han värnar om. Andra begrepp som förekommer i essän är smal, seriös och experimentell. Det senare ger tydliga hänvisningar till en modernistisk avantgardeestetik, medan ”avancerad vuxenkultur” är mer oklart vad den rymmer.

All avancerad kultur kräver ett visst mått av bildning hos publiken för att kunna uppskattas och diskuteras, medan den nyskapande och originella konsten fordrar – för att ens existera – erkännande av en krets av pålästa, bildade och intresserade mottagare som erkänner den som ny och originell i förhållande till en redan etablerad kultur.

I ett samhälle där den avancerade kulturen har förlorat sin sociala status inom så gott som alla samhällsskikt, krymper förstås den potentiella publiken utanför kretsarna. Har vi kommit så långt att den egentliga publiken för ”seriös”, ”smal” eller ”avancerad vuxenkultur” i form av nyskriven musik, litteratur och dramatik numera utgörs av kollegerna i stipendiekommittéer och nätverk av aktörer? Då finns en risk att stödet till nyskapad kultur snart försvinner.

Men att nostalgiskt längta tillbaka till en bildad borgerlighet som bildade sig för att klättra på den sociala stegen är samtidigt att definiera kulturens värde som något att dekorera sig med, en statuspryl likvärdig med Thailandsresor, nyrenoverade kök och badrum – som såväl arbetarklassen som medelklassen idag hellre väljer att ägna sig åt. Kulturen har förhoppningsvis en viktigare funktion att fylla än så. Det var i en kritik mot att kultur användes som mätare av status som tankar om en demokratisk och jämlik kultur föddes. Och om inte publiken självmant kommer till föreställningarna bör man kanske ställa sig frågan vad det beror på.

Jag tror inte på att människor inte längre behöver känna igen sig i djupt mänskliga upplevelser och situationer som är gestaltade konstnärligt. Men dessa uttryck finner vi idag någon annanstans än i den konst som räknas i kretsarna. Helena Rivière, författare och politiker (m), framförde en synpunkt som tyvärr ingen hann fördjupa sig i. Hon talade om att människor söker sanning  och att det som lockar en bredare publik är ett slags sociala reportageböcker där människor delger sina berättelser. Själv var hon också mer intresserad av det som är sant än författare som hittar på.

Jag tror att hon fångade kärnan i diskussionen där. Den modernistiska idén om ett avantgarde har spelat ut sin roll när det gäller att skapa social status, och formexperimenten har väl redan nått vägs ände, men exklusiviteten består i de allt snävare sammanhang som konsten verkar i och genom.

Forskningsmetaforen används ofta för att legitimera offentlig finansiering av smal konst som ingen utom de närmaste begriper sig på –  men om inte konstnärerna förmår nå och attrahera en publik utöver de närmast sörjande är en uttjänt avantgardeestetik inte mycket till stöd för argument.

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kommentarer på Spelrum. Om avståndet mellan konstnärer och publik

  1. Börje skriver:

    Tack för den intressanta redovisningen.
    Jag som i det längsta trott att en av kulturens huvuduppgifter bör vara att hålla ihop samhället har nu börjat förstå att det är motsatsen som gäller. – Att splittra det i en smal ointressant elitkultur och en bedrövlig ”folklig” kultur av typ förnedrings-TV.
    Bildningsidealet – såväl det gamla borgerligas som den forna arbetarrörelsens verkar helt avdöda. Svårt att veta vad man ska göra åt det. Att bara andas ordet ”kanon”, det som skapar gemensamma referensramar gör att man lätt placeras i misstänkt politisk dager.

    • Kanon är absolut något misstänkt. Egentligen är det ju inte mer än en sammanställning av bra böcker, musik, litteratur och så vidare. Denna sammanställning revideras naturligtvis – någon titel försvinner, en annan kommer till. Det suspekta med kanon – i mångas ögon – är att det uppfattas som en maktutövning: någon har bestämt att detta är bra.

      Fast det där anser jag är en vantolkning. När kanon är en naturlig och levande del av en kultur och inte en läslista man ålägger elever att beta av, då fungerar den sammanhållande, som ett kollektivt minne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s