På arbetarrörelsens dag

För ett par år sedan flydde jag akademiker- och frilansprekariatet och gick in i salariatet – för att använda Guy Standings begrepp för de nya samhällsklasser som har utvecklats i spåren av den globala ekonomins förändring av arbetsmarknaden. Min framtid på en osäker frilansmarknad i kulturbranschen alternativt en karriär i den starkt konkurrensutsatta och internationaliserade akademiska världen såg nämligen mörk ut.

Om jag hade varit 15-20 år yngre och nydisputerad hade jag kanske fortsatt den akademiska banan och gjort så som många av mina kollegor före mig har gjort: fortsatt att meritera mig för skuggan av en chans att få ett av de lektorat som forskare försörjer sig på när de inte har forskningsmedel (beviljandegraden för humanister och samhällsvetare för ansökningar till Vetenskapsrådet var 2014 8,5%). Jag kunde ha sökt ett vikariat som kursadministratör, om  så bara 50%, och därutöver handlett uppsatsstudenter mot timersättning, med förhoppning om att få in en fot vid institutionen. Självklart hade jag fortsatt meritera mig och skrivit artiklar utan arvode i forskningstidskrifter som en handfull kollegor läser.

Och så hade det rullat på och vid pass 50 och nybliven docent hade jag förhoppningsvis fått en tillsvidareanställning med en lön som motsvarar en administratör i offentlig förvaltning. Hela tiden med hoppet och fliten som insats.

Men nu fyller jag snart  50 och den där meriteringsgången känns inte speciellt lockande.

En mycket bra artikel i ämnet frilansprekariatet är Jens Liljestrands 10 000 F-skatt som publicerades i Neo #1 2013 men som också finns tillgänglig på webben. Läs den! Liljestrands karriär är dock mer lyckosam än de flesta andras. Sorgligare öden finns det därute.

Så vad är det för liv jag har valt istället? En ur kulturfrilansperspektiv god inkomst. En arbetsvecka som är 39,5 timmar, varken mer eller mindre. Fem veckors betald semester. Sjuklön om jag blir sjuk – inte behöva skriva artiklar eller förbereda föreläsningar på febernedsättande tabletter och jobba i kapp när man väl kravlat sig upp ur sängen. En framtida pension utöver garantipension (7046 kr per månad). Och inte minst, kollegial samvaro med arbetskamrater där relationen inte präglas av att det i grunden finns ett konkurrensförhållande.

Att jag har fått denna trygghet relativt sent i yrkeslivet känner jag stor tacksamhet för. Att jag också har glädjen av att få lära mig något nytt varje dag och att mina konsthistoriska kunskaper kommer till användning är en bonus.

Om det är någon som tror att det bara är arbetarrörelsens och fackets förtjänst att jag har dessa privilegier, vill jag tillägga att varje företagsledning och organisation idag fattar att de vinster som medarbetarna genererar åt företaget är helt avhängigt av att personalen mår bra och uppskattar sitt arbete.

 

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s