Sedan en tid tillbaka har jag intresserat mig för artiklar och litteratur kring arbetsmarknadens förändring i en globaliserad värld. DN:s uppmärksammade artikelserie De osynliga hör dit. Det handlar om de som lever i rädslan för att förlora sina tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd och accepterar vilka villkor som helst. Men det handlar också om kulturfrilansare, ofrivilliga f-skattare och forskare vid universitetet som drabbas av förändringen.
Begreppet prekariat hör absolut till denna diskussion. För att gå till källan läste jag Prekariatet. Den nya farliga klassen av Guy Standing. Den gavs ut på engelska 2011 och på svenska 2013. Standing är professor vid School of Oriental and African Studies vid Londons universitet. Han är också en av grundarna till nätverket BIEN (Basic Income Earth Nework). Standing är alltså en varm förespråkare av medborgarlön eller basinkomst och menar att en ”paradispolitik” är nödvändig för att tillfredsställa den nya farliga klassen.
I Prekariatet beskriver Standing detaljerat och ingående alla de tecken på prekarisering av arbetsmarknaden som har pågått de senaste decennnierna, tydligast efter finanskrisen 2008. Det här gör han väldigt bra, men det är när han målar upp bilden av en ny farlig klass och nödvändigheten av en paradispolitik som resonemanget blir luftigt. Prekariatet är nämligen inte så mycket en ny klass som ett symptom på att jobben har blivit färre genom rationaliseringar, ny teknik och ökad global konkurrens. Det här drabbar alla, oavsett om man är egen företagare, högutbildad akademiker eller migrantarbetare som flyttar runt från land till land i jakt på en inkomstkälla.
Jag håller med Standing i beskrivningen av vad som sker just nu på arbetsmarknaden, och jag tror, liksom han, att människan i grunden är en kreativ varelse som vill förbättra sitt liv och har kraft, mod och frihet att göra det. Men det är en drivkraft som kommer av längtan efter mening och behov av självförverkligande, inte av statusfrustration och missnöje över att andra har det bättre. Jag har alltså ingen lust att blidka en ”farlig klass” med någon paradispolitik.
En annan bok som tar upp prekariatet och som jag nyss har läst är Elise Karlssons Linjen. Här har vi en ambitiös kvinna i mediebranschen. Hon jobbar som redaktör och beställare på en agentur för föreläsare som skriver självhjälpsböcker. Det är lite av en kuslig science fiction med en huvudperson som tycks lobotomerad på mänskliga känslor och behov. Samtidigt är det en beskrivning av en utveckling som faktiskt har skett de senaste åren i mediebranschen. Många har fått gå, redaktioner har halverats och hotet om att mista en åtråvärd fast tjänst för att bli en sådan där sorglig frilansare eller inhyrd är ett reellt hot.
I Linjen ges ingen ljusning. Det är en mörk skildring av en kvinna som är så lamslagen av skräck inför hotet att mista arbetet som ger henne identitet att hon är beredd att gå över lik för att hålla sig kvar. Hon har inte ens styrka och frihet nog att tycka att arbetet är meningslöst. Längtan bort hade i så fall kunnat vara vägen till förändring och självförverkligande.
Brodows blandning 