Lite grann om självständighet och gemenskap och kanske en återupptagen blogg

Jag har börjat längta tillbaka till min blogg igen och gemenskapen med andra skrivande och läsande människor. Aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att heltidsarbete och inrättande i en organisation på en arbetsplats så kunde absorbera mig! Men det gör det.

Samtidigt vet jag att det är bra för mig att vara en del av en arbetsplats och ingå i en organisation; att mitt självvalda utanförskap är en strategi för att behålla mitt oberoende och integritet. Att den strategin är god men lika gärna kan slå över i ensamhet och social fobi.

Nyhetsflödet passerar mest utan att jag engagerar mig i frågor. Nu är det Brexit, och jag tänker väl som så att om Storbritannien vill begära utträde ska de väl kunna göra det utan att det blir en stor sak av det hela. Det är något fel med ett samarbete som en part inte kan lämna utan att det ställer till en massa elände för andra. Bra med samarbete eller olika former av avtal, men jag gillar inte tvingande konstellationer där länderna succesivt förlorar sitt självbestämmande för att de en gång har sökt gemenskap och handelsutbyte med varandra.

Det vore bra om Storbritannien visade att det gick att lämna EU-samarbetet utan att jorden går under för det, som ett slags test på att gemenskapen är hållbar. Men jag är heller inte tillräckligt insatt för att argumentera för det hela, min inställning bygger mest på känsla och kanske en dos sunt förnuft.

*

I sommar kommer jag att läsa en massa kulturtidskrifter. Jag ingår nämligen i den jury som beslutar om vilken tidskrift som ska få årets kulturtidskriftspris. Priset utdelas på bokmässan i Göteborg som jag också hoppas kunna besöka i år. Förutom det hoppas jag på att få ro att läsa skönlitteratur. Jag längtar efter att absorberas av läsning istället för jobb, att helt gå upp i läsning av en bok eller i skrivandet av en text.

Jojo Moyes feel good-roman Etthundra mil som jag nyss avslutat kan jag rekommendera som skön sommarläsning. Finns som e-bok på Stadsbiblioteket. Haltande intrig och ett snabbt hopkommet slut, men vinner på levande karaktärer och skarpa iakttagelser. Jag har inte läst något av henne tidigare och kommer kanske heller inte att läsa Livet efter dig som tydligen är den hon är mest känd för. Men läser gärna fler samtidsskildringar av engelsk arbetarklass.

Det får räcka för den här gången, om bloggandet ska kunna återupptas får jag inte ha för höga ambitioner.