Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln?

Hösten har gått så snabbt! Först dröjde sommaren sig kvar som en gäst som inte vill lämna festen fastän värden har börjat duka av borden. Sedan lyste träden gula och röda mot en klarblå himmel en skälvande minut. Nu lägger sig ett tunt snötäcke över frusna löv. Det är som om naturen stressar för att anpassa sig till förväntningar på att det ska vara vinter, kanske är det julhandeln som numera börjar i november som pockar på.

Tänk om till och med naturen stressar för att möta omgivningens krav. Var det inte naturen som tidigare bestämde årscykeln och vi människor rättade oss efter den?

Jag läste en krönika i DN av Kristofer Ahlström: Så blev telefonskräcken en ny folksjukdom. Han har uppmärksammat att många i hans omgivning likt honom själv hellre skickar sms än talar i telefon. Länge trodde han att han var ensam om denna ovilja mot telefonsamtal men med stöd av statistik konstaterar han att vi svenskar ringer allt mer sällan. Att skicka sms blir däremot vanligare.

För mig är det precis tvärtom. Jag avskyr sms. Det är nämligen så att jag för privat bruk nöjer mig med en enkel prat-telefon köpt för några hundra kronor på ett elektronikvaruhus. Den laddar jag en gång i veckan – räcker gott och väl – och jag ringer korta samtal och tar emot sms om någon vill meddela mig något. Svarar gör jag helst inte mer än ok, ja eller nej.

Trots att jag har valt detta enkla liv känner jag mig som hösten som skyndar på för att bli vinter.  Jag tappar kontrollen över hur folk uppfattar mig när jag inte kan eller vill svara upp mot de förväntningar som människor som hellre messar än talar i telefon riktar mot mig.

Vid elvatiden en söndag förmiddag försökte jag ringa en granne men möttes av en telefonsvarare. Några sekunder senare kom ett sms: ”Hej, vi ses väl kl 14 eller vill du tidigare?”. Jag ringde igen för jag ville förklara varför jag behövde ställa in vårt planerade möte. Vi skulle sitta och jobba med en sak tillsammans men jag kände mig inte förberedd. Telefonsvararen gick på igen men jag fick strax ett nytt sms: ”Snälla skicka sms. Sitter i möte.” Jag blev inte helt övertygad om att hon satt i möte på en söndag förmiddag men gjorde ändå som jag blivit tillsagd och messade från min jobbtelefon som är en smartphone och därmed lite behändigare att knappa in bokstäver på. Förklarade hövligt anledningen till att jag ville skjuta på vårt möte.

Strax därpå får jag ett nytt sms på min prat-telefon: ”Visst skulle vi ses vid 14-tiden?”. Jag gav suckande upp förhoppningen om att hon skulle svara på min jobbtelefon och knappade mödosamt ner förklaringen igen till varför jag ville ställa in vårt möte – nu på prat-telefonen och betydligt mer korthugget, rakt på sak och utan hälsningsfraser. Det hela utvecklade sig till att hon blev sur och sårat messade tillbaka att jag borde ha berättat det här innan, då hon hade bokat hela dagen för vårt projekt. Jag försökte ringa för att om möjligt reparera skadan men möttes återigen av en telefonsvarare.

En annan fråga är: när slutade vi egentligen att helga vilodagen och bjuda över grannen på en fika helt opretentiöst?

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s