Jag läste ett par avsnitt på måfå i Johannes Klenells Det fria ordet innan jag greppade det exemplar som stod på nyhetshyllan i Stadsbiblioteket och gick till lånedisken.
Det var nog den humoristiska och satiriska udden riktad mot vänsterdebattörer eller kulturvänstern i stort som fångade mitt intresse. Johannes Klenell som till vardags är förläggare på satirtidskriften Galago är själv en representant för den kår han häcklar.
Det fria ordet är en satir i redaktionsmiljö och platsen är mediehuset Det fria ordet som består av en förening, en medlemstidning, ett bokförlag och satirtidskriften Guano där huvudpersonen Jonas Thunander blir redaktör. Det är inte svårt att förstå att det är Ordfront förlag och tidskriften Galago som är förebilden.
Det författaren beskriver är mediehuset Det fria ordets ofrånkomliga väg mot konkursens rand. Utifrån en ideologiskt oklar kurs mot vad man hoppas ska ge vind i seglen, styr den nya ledningen det tidigare så stolta socialistiska flaggskeppet på grund. Fast egentligen är det Det fria ordet bara en symbol för vänsterrörelsens desorientering de senaste decennierna, lockad av kapitalismens och individualismens sirensång. Här är författaren mer än tydlig i sin kritik.
Det slackern Jonas Thunander visar sig vara riktigt bra på, förutom att göra sig osynlig och inte göra ett vettigt handtag på jobbet, är att följa med strömmen och skickligt rida på vågorna i den nya medieoffentlighet som sedan mitten av 2000-talet har uppstått på Facebook och Twitter. Med sin närmast psykopatiskt slätstrukna personlighet har han en intuitiv förmåga att förutse omgivningens reaktioner och kan manipulera dem i den riktning han önskar. Han är också den enda på redaktionen som lyckas konvertera uppmärksamhet i betalande prenumerationer och gör därmed succé. De andra som trots allt drivs av någon form av idealism med en tro på att förändring är möjlig dukar under en efter en.
Och det är här som Johannes Klenells roman är som skarpast i sin analys. När han lämnar de lite putslustiga stereotyperna av 68-maoister, proggare, vänstermän och Gudrun Sjödén-tält och istället reflekterar över den medieoffentlighet som han själv positionerar sig i.
Allt fler opinionsbildare uttrycker idag är en önskan om att lämna sina konton i sociala medier till förmån för ett läsande, skrivande och tänkande utanför Twittermobben och kommentarsfälten. Möjligen har det gått en trend i att beklaga sig över det allt mer polariserade debattklimatet. Möjligen gråter de som beklagar sig krokodiltårar, väl medvetna om egna tjuvnyp och härskartekniker de använt mot andra.
Jag välkomnar ändå den vändning jag ser och önskar att debatten hellre äger rum i långsammare medier som tidningar och tidskrifter där det finns en redaktör som tar ansvar för sina skribenter. Men också att bloggar får en renässans, de kräver en stunds reflektion och samlande av tankar för att bli läsvärda. Själv lyssnar jag gärna på poddar om de inte är för flamsiga.
Brodows blandning 