I dag gick jag från affären med en matkasse i vardera handen. Jag genade över sopsorteringsstationen och Överskottsbolagets loppis i Södertälje hamn. En man som hade gått ut ur bilen för att slänga sina sopor stannade upp och tittade på mina kassar. Han frågade mig på starkt bruten svenska: ”Var bor du?” Jag svarade leende att jag bor här borta och nickade med huvudet i riktning mot Hertig Carls Väg. Jag hade nästan inte hunnit svara honom förrän han kom på sig själv med att så frågar man inte en kvinna som kommer gående med sina kassar. Generat och rodnande utbrast han: ”Jag tänkte bara att jag skulle köra dig, ingenting annat!” Själv skulle han till Lina och han tänkte att jag kanske bodde i samma riktning.
Det är en skrämmande utveckling om män går med en ständig rädsla för hur de kan bli uppfattade. Spontaniteten och den mänskliga kontakten och värmen försvinner om vi är rädda. Det här var en man som glömde bort sig och var spontan. Denna rädsla tror jag är en specifik manlig erfarenhet som kvinnor har liten förståelse för. Det vill säga, att jag tror att män som grupp också är offer för de övergrepp mot kvinnor som vissa män gör sig skyldiga till.
Brodows blandning 
Bra sagt, för det stämmer. Om jag råkar hamna efter en kvinna på en enslig gata byter jag trottoar för att hon inte ska känna sig förföljd.
Ja, Christian, jag tror att det stämmer. Men det är så sällan den rösten gör sig hörd. Eller så hörs den, men missförstås.
En bra iakttagelse. Men det är mänskligt att missförstå, och dessutom finns det ju fog för en viss försiktighet. Man får väl bara inte låta sig ockuperas av rädslan (inte heller av rädslan att bli missförstådd) eller låta den begränsa ens tillvaro.