Om fattigdom och ensamhet i två nya romaner

 

Av årets nominerade författare till Augustpriset har jag hittills hunnit läsa två: Therese Bohmans Aftonland (Norstedts) och Charlotta von Zweigberks Fattigfällan (Ordfront).Den ena är en fiktiv berättelse och den andra vilar på verkliga händelser.

Huvudpersonen Beata är ett fingerat namn för en person i Charlotta von Zweigberks bekantskapskrets. Hon har utbildning, en framgångsrik karriär och har jobbat 25 år inom sitt yrke som egenföretagare eller fri uppdragstagare med f-skattsedel. Men en dag blir hon sjuk. Länge förnekar hon kroppens signaler och det går så långt att hon hamnar på sjukhus. För att tillfriskna är det viktigt att hon inte utsätter sig själv för stress, men den prekära ekonomiska situation som snabbt uppstår förvärrar bara hennes hälsa.

Likt de flesta inom kultur- och mediabranschen upplever hon f-skattsedeln som något mer än en teknikalitet för att betala skatt; att säga upp den är som att säga upp sitt konstnärskap. Hon vägrar därför in i det längsta att rätta sig efter socialförvaltningens regelverk som säger att f-skattsedeln först måste sägas upp innan försörjningsstöd kan beviljas. Under tiden drar hon på sig både skatteskulder och privata lån som går till indrivning.

Många som har läst boken säger att det är en ögonöppnare, att de inte visste att det var så illa att vara fattig i Sverige. Vi tror att det finns ett skyddsnät och att ingen behöver svälta, men sanningen är att det finns massor av Beator och manliga motsvarigheter till henne runtomkring oss som drabbats av fattigdom efter långvarig sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet. Fattigdom kan drabba vem som helst.

Boken är ett debattinlägg och en uppmaning till politiker: ”se verkligheten, gör något!” Men Beatas berättelse visar också på sårbarheten i ett samhälle där inte bara fattiga lever ur hand i mun utan även relativt välbeställda. Få har besparingar på banken. Desto fler har stora lån. Jag förväntar mig de närmaste åren en våg av romaner som skildrar borgerlighetens sprickor i fasaden och avgrundsdjupa skräck för att hamna i obestånd.

I Therese Bohmans Aftonland är det istället ensamheten efter en skilsmässa som står i centrum. Det finns ett gemensamt drag i de båda böckerna och det är ett lite klaustrofobiskt perspektiv. Ältandet av problem är mer framträdande hos Beata än hos huvudpersonen i Bohmans roman. Karolina Andersson är ensam på ett förstrött sätt och dövar sitt begär med bildgooglande, tillfälliga sexuella kontakter och alkohol.

Men trots den fina titeln på namnskylten  utanför hennes tjänsterum: ”Karolina Andersson, professor i konstvetenskap” tvivlar hon på sig själv och sitt val av karriär. Var det värt det?

Det kändes som att hennes hjärna bestod av två olika kammare: Den ena ältade att hon var misslyckad. Varför hade hon alls kommit på tanken att göra akademisk karriär? Varför hade hon inte nöjt sig med mindre? Stannat i Östergötland, utbildat sig till något helt vanligt, lärare, eller socionom, något som kunde gett henne fast jobb och trygghet och tillräcklig lön för att bo ganska bra, i en stad där det fortfarande var billigt att bo ganska bra, och där hon kunde ha träffat en vanlig och snäll man under studietiden, som hon kunde flyttat ihop med, och sedan gift sig med, och sedan fått två barn med, och åkt på semester med, kanske två gånger om året, som man gjorde i den trevliga medelklassen, och så småningom skaffat sommarhus, kanske i norra Småland, där torpen fortfarande var billiga, och det vore nära till hennes föräldrar, och helg skulle ha inneburit att man inte jobbade utan var med familjen, och framför allt skulle helg ha inneburit att man inte var ensam.

Dessa slags inre monologer mal i Karolina Anderssons huvud. Det är med en skarp blick som Bohman skildrar statusjakten i snäva sociala kretsar i Stockholms finare delar, samtidigt som skymningen sänker sin slöja över staden och ensamheten och ängslan hos människorna nog aldrig har varit större.