Begreppsdrill: ”Klassisk realism”

Det uppstod i föregående inlägg en debatt kring realismbegreppet som jag försökte hålla rent från diverse komprometterande kopplingar av rasbiologiskt, etnorasistiskt, nationalistisk slag.

Jag tror att Jessica i alla fall har lärt sig det kritiska tänkandets läxa och den är att inte reproducera teorier och begrepp som hon inte har förstått i syfte att använda dem polemiskt. Det kan få konsekvenser den dagen då hon tvingas redogöra för dem. Nu tänker jag återigen på artikeln i DN från den 22/9 där hon laborerar med begrepp som oren och ren figurativ konst, konst fri från ideologier et. c. Jag kan inte säga att jag har förstått det där heller, men jag skulle aldrig reproducera tankegångar som inte har trängt in i mig och blivit en del av mig. Någon gång kan man ju tvingas redogöra för dem – som om de vore ens egna.

Nåväl, jag var intresserad av att göra distinktioner mellan olika slags realismer och jag började på eftermiddagen i går med en konstrond i Stockholm. Det blir ett helgval i morgon under temat realismer igår och idag.

Jessica undrade särskilt över begreppet ”klassisk realism” som jag använde mig av i min krönika. Jag tycker ju inte att det är ett så problematiskt begrepp att man måste ha ett akademiskt seminarium om det, men för att få lite mer inträngande förklaringar av vad det innebär konsulterade jag Lars-Olof Åhlbergs avhandling i estetik: Realismbegrepp i litteratur och konst. En idéhistorisk och konstfilosofisk studie (Uppsala, 1988).

Det första man måste göra klart för sig är att med realism menas både ett stilbegrepp och en periodindelning eller ett epokbegrepp. Det finns realismer under olika perioder i konsthistorien, från grottkonsten och framåt, men det finns också en särskild period eller snarare rörelse i konst- och litteraturhistorien som vi kallar realismen. Vi talar alltså här om författare som Balzac och Zola och målare som Courbet och Manet för att nämna några exempel.

Så här sammanfattar Åhlberg realisternas strävan:

1. Realisterna ville i sin konst ge en sanningsenlig bild av verkligheten. I likhet med alla andra konsttraditioner och stilriktningar var realisterna emellertid beroende av konventioner.

2. Realisterna påverkades djupgående av sin tids naturvetenskap och en positivistisk verklighetsuppfattning, vilket bl.a. yttrade sig i deras strävan att framställa motiven objektivt, opersonligt och opartiskt.

3. Realisterna influerades av sin tids demokratiska strömningar och ville skapa en demokratisk konst, vilket framför allt manifesterades i motivvalet.

Jag vet inte om Christopher Rådlund är inspirerad av 1800-talsrealisternas strävan, det har jag inte hört mig närmare för, Jessica Kempe tycks mer bekymra sig över klassicismen och vårt kulturarv. (Vilket jag inte tycker att vi bör skämmas för, och att det uppstod en högkultur i det antika Grekland och Rom var väl just på grund av att så många kulturer möttes och beblandades).

Ett förhållande som kan förklara den distinktion jag gör mellan klassisk realism (om jag tillåts använda det begreppet) och nyrealism (om jag tillåts introducera även det begreppet) är att det händer någonting när modernismen – med dess helt annorlunda uttryck för verkligheten eller vad för slags verklighet konsten skall skildra – träder in. Vi får därtill lägga -ismerna: alltså att en kort period avlöser en annan i reaktion på den äldre generationen.

Åhlberg diskuterar realismbegreppet ur många olika aspekter och för in vid sidan av stil- och epokbegreppet en  ”ontologisk realism”, dvs när en konstnär eller konstriktning gör anspråk på att ge en sann bild av verkligheten oavsett om de stilmedel som används är realistiska eller ej. Detta är av betydelse när vi diskuterar nutida realism inom modernismens eller postmodernismens paradigm. Här utgår han från Peter Sager, Neue Formen des Realismus. Kuns zwischen Illusion und Wiklichkeit, 1973 som i sin bok diskuterar nutida former av realism i förhållande till traditionen.

(Här hade jag skrivit ett lång och intressant inlägg om fotorealism m.m, men tyvärr förlorade jag internetuppkopplingen innan jag hunnit spara och nu gick allt förlorat. Jag hinner inte lägga en timme till på att rekonstruera.)

För att återgå till termen ”klassisk realism” som Jessica undrade över. Åhlberg skriver så här i en passage om modernitetens förhållande till den realistiska traditionen (s. 233):

Som Linda Nochlins undersökning Realism visar finns det en påtaglig kontinuitet, inte bara mellan romantisk och realistisk konst och konstuppfattning utan också mellan realismen och modernistiska riktningar. Många modernister reagerade i namnet av en ny realism mot det man kallade den klassiska realismen.

Kravet att konsten skall vara trogen mot verkligheten var ett grundläggande realistiskt krav. Många av modernismens pionjärer ansåg att konsten måste bryta med den klassiska realismen för att kunna uppfylla detta krav. Den klassiska realismen framstod som ytlig medan modernismen lanserades som realism i djupare mening.

Som framgår av vår diskussion av Peter Sagers och andras analyser av några nutida konstriktingar har termerna ”realism” och ”realist” fortfarande en stark suggestionskraft. Därför dyker det upp nya realismer som i allt väsentligt skiljer sig från både den klassiska 1800-talsrealismen och den modernistiska konsten.

Härmed anser jag att jag har tillfredsställt Jessicas önskemål om definition av de begrepp jag använder. Frågan om det idébaserade, hantverk och kvalitet spar jag till ett annat inlägg.

Advertisements

Om Anna Brodow Inzaina

Fil. dr i konstvetenskap, skribent
Det här inlägget postades i Brodows blandning, Kulturdebatt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Begreppsdrill: ”Klassisk realism”

  1. Andreas Birath skriver:

    De här definitionerna rimmar bra med min uppfattning om klassisk realism. Har beställt Lars-Olof Åhlbergs avhandling. Har du fler lästips i ämnet?

    Hälsar Andreas som precis kommit in i värmen efter ett par timmars studier av naturen. Valörer i grådis är fantastiskt.

  2. brodowinzaina skriver:

    Åh, om man ändå hade kunnat få studera valörer i grådis. En forskares vardag är på bibliotekt. Men jag tror att det var en vacker dag idag.

    Jag tror att du kan hitta en hel del intressant litteratur om du via ditt universitetsbibliotek, på deras hemsida och länken Libris, söker på realism i titeln + konst som ämnesord. Då kommer du att få en hel del träffar.

  3. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna i rond 2. Se även föregående rond 1 här under Annas rubrik ”Stor skillnad mellan realismerna. SVD-krönika 5/3”.

    Du säger magistralt att jag nog har ”lärt mig det kritiska tänkandets läxa” att inte använda begrepp och teorier man inte förstått. Hmm, fantasibyggen går nog aldrig att förstå. Bara syna och ifrågasätta. Min läxa har varit grundliga studier i 1800- och 1900-talets (och 2000-talets) politiska/ideologiska konstprogram som försökt fila fram pseudoläror om ”ren” och ”oren” konst/estetik – eller med andra motsatsbegrepp: normal – avvikande, sund-osund, äkta- oäkta, autentisk-artficiell och så vidare….ofta med grund i föreställningar om att nationer, kulturer och tänkta ”raser” skulle bära med sig en specifik och nedärvd konsttil – i fantasin uttryckt genom ”folkkaraktären”.

    En ras- och konstteoretisk del av historien som du i kommentarfältet lättsinigt avfärdat med att den helt enkelt inte intresserar dig.

    I figurationskampanjen dök liknande isärhållanden upp. Nu under andra åtskiljande begrepp som klassisk figurativ konst ställd mot konstgjord modernism. Eller som nu med dina egna nyintroducerade motsatspar: klassisk realism mot nyrealism, klassisk figuration mot nyfiguration.

    Begrepp som jag har ställt många frågor kring.

    Men, svarar du här, för att få diskutera dessa och ovanstående teorier ställer du nu det märkliga villkoret att ”de måste trängt in” och ”blivit en del av en själv” som ”vore de ens egna”. Allt annat kallar du för reproducerande och polemiskt. Vad menar du? Är man tvungen att genomgå smärtsamma identifikationer för att få lov att diskutera estetiska sorterings- och utrensningsprogram?

    Nu försöker du bygga under ditt begrepp ”klassisk realism” som du menar utgår från studiet av naturen/verkligheten. Till skillnad från dagens ”nyrealism” som du anser utgår bla från fotografin och konceptkonsten.

    Jag tycker begreppen är vilseledande och onödiga. Hur jag än luskar i din referens till Lars-Olof Åhlberg och Linda Nochlin kan jag inte
    finna annat än att ”klassisk realism” och ”ny realism” för hundra år sedan användes av kubister, expressionister och andra modernister för att markera sin skärskådande realism från 1800-talets ytnaturalism.
    Under och efter postmodernismen uppstod, menar författarna en rad nya ”realismer”.

    Vad har vi då för nytta idag av den tidiga modernismens ganska enkla sammanfattning ”ny realism” om sig själva och ”klassisk realism” om 1800-talsnaturalismen?

    Är det inte mycket mer realistiskt att som Magnus Eriksson menade i sin kritik (SVD 18/3, idag refererad på Arena) av Figurationskampanjens hätska angrepp på modern konst – att helt enkelt acceptera samtidskonstens fredliga samexistenser. Där ryms alla seendeperspektiv, alla slags verklighetsföreställningar. Vare sig sanna eller osanna, äkta eller konstgjorda. Bara mer eller mindre trovärdiga, mer eller mindre välgjorda.

    Du tror Anna att jag oroar mig över det klassicistiska kulturarvet. Var får du det ifrån? Absolut inte. Det lever kvar i både underbara (Ylva Ogland, Karin Broos m fl) och förfärliga versioner.
    Till de mer hemska, hötorgsaktiga och reklamretuscherande hör Johan Patricnys neoklassicistiska måleri som Johan Lundberg här (även konstkritikern Therese Bohman på annan plats) framhållit som ett idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri. Du protesterade inte. Tyst samtycke? Patricny målar kroppsdagrar som vore de gjorda av niveakräm, hud utan liv och läppar som vore de gjorda av läppstift. Är de alldeles blinda! ropade min kollega, ”Patricnys trädgrenar ser ut som avföring!” Att studera direkt efter naturen är ingen garanti för att ett målat träd verkligen påminner om ett träd.

  4. brodowinzaina skriver:

    Jessica! Jag ids knappt diskutera med dig längre. Jag företräder ingen konstpolitisk hållning eller styrning av konstlivet. Det hoppas jag i alla fall att du har klart för dig.

    Det du gör är att du blandar ihop en himla massa saker och rör till det. Dessutom buntar du ihop människor under en etikett därför att de som du säger ”spelar på samma planhalva”. Du tycker dig se ett mönster och snappar upp ord här och där, sedan drar du slutsatsen att alla har samma konstpolitiska program.

    Och varför skall jag protestera i tid och otid mot samma saker som du reagerar på? Skall vi kritiker vara en enad front mot ett hemskt hot som du har målat upp?

    Jag reagerar på vad du har skrivit i dagspress och ger dig kritik. Det räcker för mig.

  5. Lars skriver:

    Att agera Anna Brodows försvarsadvokat här på hennes egen blogg intresserar mig inte det minsta, det klarar hon galant på egen hand, men när Kempe i sista stycket av sin senaste kommentar kommer med rent befängda anklagelser som Brodow, förmodligen av ren utmattning, inte bemöter är det ändå i rättvisans namn svårt att motstå frestelsen att citera lite grann.
    Följande är, alltså, vad Anna Brodow skrev i december här på bloggen om Johan Patricny:
    ”Jag instämmer i Jessica Kempes kritik mot Patricnys målningar i det hon säger, att det är hud som inte lever och att det är en dröm om skönhet utan kropp. Jag formulerade det bara på ett annat sätt och skrev att det är skönhet utan stråk av smärta: i den bemärkelsen att jag saknar erfarenheten, ett levt liv. Det är för oskuldsfullt, sockersött och puttenuttigt för att jag skall kunna ta till mig det.”
    Ganska långt från ett ”tyst samtycke”, kan tyckas. Om man inte heter Jessica Kempe, förstås.

  6. Johan Lundberg skriver:

    Jag har bloggat om denna replikväxling som återigen utvecklar sig helt uppåt väggarna, tills den nåtr ett tillstånd av ofrivillig komik. Var, Jessica Kempe, har jag och Therese Bohman påstått att Johan Patricny är ett ”idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri”? Att Anna inte har protesterat är inte så konstigt då detta är yttranden som bara existerar i Kempes överhettade fantasi. Ja, i övrigt kan jag bara hänvisa till Lars replik ovan, av vilken framgår hur Kempe förväxlar argument med fria fantasier. Här mitt inlägg: http://axess.se/blog/post/2010/03/12/Bra-i-SvD.aspx

  7. Therese skriver:

    Jessica, jag skulle precis som Johan Lundberg vilja veta var jag har framhållit Johan Patricny som ett idealt exempel på samtida klassiskt måleri.
    Det jag har framhållit är de kvaliteter som jag tycker att hans måleri har.
    Och om du anser att detta är något som är så förkastligt att Anna Brodow bör ta aktivt avstånd från det (även när det skrivs på en helt annan plats än i denna blogg) så tycker jag att det snarast är du som bör fundera ett extra varv både på Magnus Erikssons ord om fredlig samexistens och ditt eget mantra om ”pseudoläror om ‘ren’ och ‘oren’ konst/estetik – eller med andra motsatsbegrepp: normal – avvikande, sund-osund, äkta- oäkta, autentisk-artficiell och så vidare”…

  8. Jessica Kempe skriver:

    Hej Anna, jag förstår att du ”inte ids diskutera med mig längre”. Jag har ställt dig många besvärande frågor om dina isärhållande konstbegrepp, konfronterat din konstideologi, din roll som Figurationskampanjens medlansör och Axessredaktören Johan Lundbergs vapendragare. Jag har även under föregående rubriker här ifrågasatt din roll som oberoende konstkritiker.

    Jag uppskattar att du inte kastat ut mig från ditt fält som är seriöst och där deltagare prövar sina synpunkter under sina i stort sett riktiga namn. Inte så många troll och ingen pissrännna (som hos Axess där den antisemitiska, rasistiska nationalistiska och sexistiska sajten Gotiska Klubben är den mest frekventa, utan att någonsin stöta på motsånd från Johan Lundberg.) Din blogg Anna, begär ändå en smula ansträngning, unikt i bloggvärlden och värd respekt för din ideella omsorg. Jag menar det uppriktigt eftersom nätets öppna konstplatser är så få och för att du liksom jag är frilansande, underbetalda frilansare i konstkritik på varsin av Sveriges största morgontidningar. Utan deras stora kapital.

    Och det är klart, vi kan se vår duell som en rond mellan SVDKultur och DNKultur – där den sistnämnda nu slaktas ner till en plats där konsten inte längre kommer att kunna speglas och bevakas genom sin kör av olika och kompetenta röster.

    Kanske är det därför jag övat mig lite här och tagit mig plats i ditt fält. Trots din protester så kan jag inte se annat än att du detta år öppet profilerat dig som en konstkritiker som alltmer konsoliderat dig med en som jag ser det mörkbblå, militant och intolerant höger mot den öppna samtidskonsten. Alla användare av sociala medier kan läsa dagböcker där du slår huvudet ihop med Axessredaktöen Johan Lundberg, Axessvännen och konstkritikern Jenny Maria Nilsson, Axess- och Expressenkritikern Therese Bohman och den konservative översättaren Bodil Zalesky. Bland andra.

    I min diskussion här i fälten framstår den politiska kartan rätt klar. Lite häpnadsväckande för mig. I min tradition har konstkritikern arbetat ensam, oberoende och fri från politiska och mediala lojaliteter och nätverk. Nu syns en ny struktur. När jag talar med dig talar jag också med politiska andra som står bakom dig. Axess till exempel, en mäktig och rik konstaktör med många företrädare på SVD.

    Nu drar jag ut i min öppna, jätteroliga, blandade konstvärld utan sorterande begrepp som ”vänster”, ”höger”, ”hegemonier” och ”politiskt korrekt”.

  9. Johan Lundberg skriver:

    Jessica, Gotiska klubben har jag refuserat så många gånger på sistone från bloggen att de skrivit flera långa bloggposter på sin blogg om hur knasiga Axess-redaktionen är. För övrigt kan du i kommentatorsfältet på Axess-bloggen även ta del av vänsterextremisten Sixten Abdreassons åsikter, vilka heller ”aldrig har stött på ngt motstånd från Johan Lundberg”. Vilket väl enligt din logik gör mig till vänsterextremist?

    I övrigt gör du dig bara löjlig med dina etiketteringar av människor i kategorier av ”konservativa översättare” och ”Axessvänner”. Din attityd leder tankarna till gamla östtyska stasikollaboratörer som lämnade rapporter om vid vilka tillfällen som folk har lett (Anna inför Alexander Stoddarts föredrag), INTE har protesterat (jag inför ett påstående om rävar i radio), eller vem som prenumererar på en viss tidskrift (Jenny Maria Nilsson)… allt detta för att dra slutsatser om att vederbörande SANNOLIKT har vissa icke önskvärda åsikter…

  10. Jessica Kempe skriver:

    Hej diskutanter, jag slipper inte ur detta nät. Lars, du är så snäll mot Anna som påminner om hennes Patricny-kritiska text från bloggen dec 2009. Fast om hon velat hade hon säkert påmint om den alldeles själv. Den här gången valde hon att samtycka. Varför kan vi bara undra.

    Therese, jag förstår inte din protest. På din blogg 12/12-09 invände du nedlåtande mot min kritiska DN-recension (”krystad”) av Johan Patricnys utställning. Så bra och enastående ansåg du hans konst vara att du föreställde dig att min dåliga kritik berodde på att det ”var Johan Lundberg som skrivit inledningstexten i katalogen”. (Samma sak antydde Anna Brodow).

    Ja, vad ska man svara på sådana projektioner?. Jag kan bara svara uppriktigt. Det var konstnärens verk som var föremålet för min recension och min kritiska diskussion – inte katalogförfattaren. Även om jag sedan tyckte och skrev att den sistnämnde på ett förbluffande sätt höjde P til skyarna och gjorde guld av bly. Min bedömning av Patricnys måleri hade säkert stått fast, även om det varit du Therese som skrivit texten, vilket du berättar att du var tillfrågad om.

    Till Patricnys och ditt eget försvar minns jag att du lade ut julhandelns reklambilder på Sonia Rykels underkläder (vet inte om jag stavar rätt) och synpunkter på perfekta höftkurvor.

    Och Johan, alldeles nyss den 7/3 på Annas blogg bistod även du hennes begrepp klassisk figuration med just exemplet Johan Patricny: ”Exemplen skulle kunna göras med Johan Patricny och Tobias Bernstrup”, ansåg du.

    Ditt understödjande förhållande till Gotiska Klubben förstår bara du. I din ränna lämnas kommentarsfältet fritt och oemotsagt för nationalistiska, rasistiska och kunskapsfientliga röster medan kritiker får på fingrarna och sansade intellektuella sedan lång tid dragit sig tillbaka.

    Vilket även jag gör nu. Det är trångt och oroande att
    befinna sig bland Annas stängda åsiktsfränder som sorterar konst och nazifierar sina kritiker. Jag längtar efter samtidskonstens uppslagna fönster där jag inte behöver vara rädd för att min öppna konstsyn ska förvandlas till ”Kempes kampf”. Som hos er.

  11. brodowinzaina skriver:

    Jag funderar över i vilka dagböcker jag har slagit huvudet ihop med ”Axessredaktören Johan Lundberg, Axessvännen och konstkritikern Jenny Maria Nilsson, Axess- och Expressenkritikern Therese Bohman och den konservative översättaren Bodil Zalesky. Bland andra.”

    Jag skriver inte dagbok. Och om jag gjorde det har väl inte Jessica Kempe där att snoka. Det är förmodligen mitt twitter-konto hon har varit inne på. Ja, det är ju en form av offentlig kvitter-plats. Men nu tycker Jessica att det är något som bör noteras.

    Och om jag har lett och applåderat under ett föredrag av en minst sagt humoristisk herre kan väl inte det vara så anmärkningsvärt? Men även detta torde vara rena påhitt från Jessicas sida eftersom vi inte satt på samma rad, jag satt inklämd mot väggen dold av Stig Larsson som satt bredvid.

  12. Ping: i väntan på kameran – en suck « Andreas Birath

  13. Håkan Sandell skriver:

    ”Patricnys trädgrenar ser ut som avföring”, citerar Jessica Kempe sin fantasivän, när hon själv framhåller yttrandet närmar hon sig synbart retoriken till Alfred Rosenbergs hejdukar under förkrigsåren. J påminner mig hur den andre huvudantagonisten t norskutbildad klassisk figuration under sommaren, dagens modernism-esoteriker Peter Cornell, började sin bana innanför det marxist-leninistiska drevet i verket ”Den föråldrade modernismen”. Vad är det för gamla totalitära mönster som skymtar fram hos Cornell och (på en lägre nivå) hos Kempe?

  14. Johan Lundberg skriver:

    Jessica, det jag bad dig exemplifiera var var jag framhållit Johan Patricny som ”som ett idealt exempel på dagens klassiskt figurativa måleri”. Jag tycker om Patricnys måleri men ser det inte som ngt ideal utan har även andra preferenser. Sedan tror jag att läsare av Axess blogg själv kan fälla avgöranden om vilka kommentatorer som är stollar och vilka som inte är det. Till skillnad från Jessica Kempe anser jag inte att det behöver sättas ut varningsskyltar till höger och vänster, utan jag förutsätter att mina läsare är minst lika bildade och insiktsfulla som hon. Och jag betackar mig likaledes för hennes synpunkter om vilka kommentatorer på Axess blogg som jag skall ge mig in i diskussioner med.

  15. Therese skriver:

    Jessica, ”Till Patricnys och ditt eget försvar minns jag att du lade ut julhandelns reklambilder på Sonia Rykels underkläder (vet inte om jag stavar rätt) och synpunkter på perfekta höftkurvor” – vad menar du att jag skulle ha försökt försvara? Jag försökte föra en estetisk diskussion – något som du verkar vara både oförmögen och ointresserad av att göra.

  16. Jessica Kempe skriver:

    Johan, du ber mig påminna dig om var du framhållit Johan Patricny som ett idealt, dvs förebildligt exempel på nutida klassisk figuration. Förutom exemplet i föregående diskussion här, kan man som sagt läsa din lyriskt Roslin- och Zorn-relaterade katalogtext till Patricnys utställning på Agardh & Tornvall eller bara slå upp paradexemplet i din och Christopher Rådlunds bok ”Figurationer” från i somras. Boken inleds med en helbild av Johan Patricnys målning ”Åsel i röd klänning” 2000. Han har också målat era porträtt på omsättsbladet. I boken och på utställningen framställdes Patricny som en av de konstnärer ”som arbetar utanför en modernistisk kanon”…”som om modernismen aldrig existerat”. Till skillnad, skriver ni, från nutida figurativt måleri som Jan Håfströms, Lena Cronqvists, Linn Fernströms vilket är ”helt onkorporerat med en modernistisk historieskrivning”.
    Räcker exemplen eller har jag missförstått något?

    Förklarar även utgångspunkten för Annas begrepp ”klassisk figuration och nyfiguration, klassisk realism och nyrealism”

    Håkan S, antologin där Peter Cornells medverkar heter inte ”Den föråldrade modernismen. Den heter ”Den åldrade modernismen” 1977.. En viss skillnad

    Therese, vem försvarade jag? frågar du. Du försvarade Patricny med Sonia Rykel underklädesreklam som du sa dig älska. Det var inte dumt alls. Din behå-reklam stödde poängen i min recension att Patricnys måleri snarare är präglad av samtidens modefoto än av tiden före modernismen.

  17. Jessica Kempe skriver:

    PS …en sista undran innan jag definitivt går ut ur denna diskussion.

    För mig blev min seriösa och välgenomarbetade Patricny- recension ett sätt att begripliggöra Figurationskampanjens teori och program. Liksom debatten här.

    Men om min recension då beskylldes för att vara ”lustig” och en hang up på Johan Lundberg” -citat från Anna Brodows blogg 12/12 samt något snarlikt på Therese Bohmans blogg – hänvisning här ovan – anklagas den nu för att att vara intolerant, totalitär och åsiktspolisiär. Märkligt…när blev recensionsverksamhet en polisverksamhet? Jag trodde att ni tyckte det var mer spännande att diskutera hur grenar målas och ögon slocknar. Nu slocknar mina…

  18. Jessica Kempe skriver:

    …och precis innan ögonen verkligen slocknar ser jag att Johan Lundberg sätter i gång en ny omvänd förföljarlogik på Axess blogg. ”Jessica Kempe klandrar Anna Brodow och Therese Bohman för att hylla Patricny. Vilket man inte får göra för den tolerante konstritikern Kempe. Det senare genom att tillskriva sina motståndare åsikter de aldrig haft”.

    Ja kära nån, kronologi är inte oviktigt i lögnhistorier. Det verkliga klandret började i december 2009 när Lundberg (Axess blogg) Brodow (se bloggdatum i inlägget ovan) och Bohman (se datum i inläggen ovan) raljerade över min kritiska Patricny-recension i DN.

    Först nu tre månader senare tog jag tillfället att ställa frågor om deras reaktioner och om Patricnys konst. Jag har inte dömt någons konstsmak, jag recenserar konst och konstideologier, inte de personer som gillar eller ogillar dem.

    Nu är det verkligen dags att fly det här kommentarsfältet.

  19. brodowinzaina skriver:

    Då får jag tacka Jessica som här har tagit tillfället i akt att både förklara och utveckla sina tankegångar, precis som vi andra.

    Jag har förståelse för Jessicas reaktioner och hon har blivit hårt ansatt på olika håll – såväl på Axessbloggen som på Vilks blogg och här i kommentarsfältet. Kritiken mot hennes argument och logiken i hennes sätt att resonera har dock inte varit ogrundad.

    Nu avslutar jag den här diskussionen och låter Jessica få sista ordet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s