Begreppsdrill: ”Klassisk realism”

Det uppstod i föregående inlägg en debatt kring realismbegreppet som jag försökte hålla rent från diverse komprometterande kopplingar av rasbiologiskt, etnorasistiskt, nationalistisk slag.

Jag tror att Jessica i alla fall har lärt sig det kritiska tänkandets läxa och den är att inte reproducera teorier och begrepp som hon inte har förstått i syfte att använda dem polemiskt. Det kan få konsekvenser den dagen då hon tvingas redogöra för dem. Nu tänker jag återigen på artikeln i DN från den 22/9 där hon laborerar med begrepp som oren och ren figurativ konst, konst fri från ideologier et. c. Jag kan inte säga att jag har förstått det där heller, men jag skulle aldrig reproducera tankegångar som inte har trängt in i mig och blivit en del av mig. Någon gång kan man ju tvingas redogöra för dem – som om de vore ens egna.

Nåväl, jag var intresserad av att göra distinktioner mellan olika slags realismer och jag började på eftermiddagen i går med en konstrond i Stockholm. Det blir ett helgval i morgon under temat realismer igår och idag.

Jessica undrade särskilt över begreppet ”klassisk realism” som jag använde mig av i min krönika. Jag tycker ju inte att det är ett så problematiskt begrepp att man måste ha ett akademiskt seminarium om det, men för att få lite mer inträngande förklaringar av vad det innebär konsulterade jag Lars-Olof Åhlbergs avhandling i estetik: Realismbegrepp i litteratur och konst. En idéhistorisk och konstfilosofisk studie (Uppsala, 1988).

Det första man måste göra klart för sig är att med realism menas både ett stilbegrepp och en periodindelning eller ett epokbegrepp. Det finns realismer under olika perioder i konsthistorien, från grottkonsten och framåt, men det finns också en särskild period eller snarare rörelse i konst- och litteraturhistorien som vi kallar realismen. Vi talar alltså här om författare som Balzac och Zola och målare som Courbet och Manet för att nämna några exempel.

Så här sammanfattar Åhlberg realisternas strävan:

1. Realisterna ville i sin konst ge en sanningsenlig bild av verkligheten. I likhet med alla andra konsttraditioner och stilriktningar var realisterna emellertid beroende av konventioner.

2. Realisterna påverkades djupgående av sin tids naturvetenskap och en positivistisk verklighetsuppfattning, vilket bl.a. yttrade sig i deras strävan att framställa motiven objektivt, opersonligt och opartiskt.

3. Realisterna influerades av sin tids demokratiska strömningar och ville skapa en demokratisk konst, vilket framför allt manifesterades i motivvalet.

Jag vet inte om Christopher Rådlund är inspirerad av 1800-talsrealisternas strävan, det har jag inte hört mig närmare för, Jessica Kempe tycks mer bekymra sig över klassicismen och vårt kulturarv. (Vilket jag inte tycker att vi bör skämmas för, och att det uppstod en högkultur i det antika Grekland och Rom var väl just på grund av att så många kulturer möttes och beblandades).

Ett förhållande som kan förklara den distinktion jag gör mellan klassisk realism (om jag tillåts använda det begreppet) och nyrealism (om jag tillåts introducera även det begreppet) är att det händer någonting när modernismen – med dess helt annorlunda uttryck för verkligheten eller vad för slags verklighet konsten skall skildra – träder in. Vi får därtill lägga -ismerna: alltså att en kort period avlöser en annan i reaktion på den äldre generationen.

Åhlberg diskuterar realismbegreppet ur många olika aspekter och för in vid sidan av stil- och epokbegreppet en  ”ontologisk realism”, dvs när en konstnär eller konstriktning gör anspråk på att ge en sann bild av verkligheten oavsett om de stilmedel som används är realistiska eller ej. Detta är av betydelse när vi diskuterar nutida realism inom modernismens eller postmodernismens paradigm. Här utgår han från Peter Sager, Neue Formen des Realismus. Kuns zwischen Illusion und Wiklichkeit, 1973 som i sin bok diskuterar nutida former av realism i förhållande till traditionen.

(Här hade jag skrivit ett lång och intressant inlägg om fotorealism m.m, men tyvärr förlorade jag internetuppkopplingen innan jag hunnit spara och nu gick allt förlorat. Jag hinner inte lägga en timme till på att rekonstruera.)

För att återgå till termen ”klassisk realism” som Jessica undrade över. Åhlberg skriver så här i en passage om modernitetens förhållande till den realistiska traditionen (s. 233):

Som Linda Nochlins undersökning Realism visar finns det en påtaglig kontinuitet, inte bara mellan romantisk och realistisk konst och konstuppfattning utan också mellan realismen och modernistiska riktningar. Många modernister reagerade i namnet av en ny realism mot det man kallade den klassiska realismen.

Kravet att konsten skall vara trogen mot verkligheten var ett grundläggande realistiskt krav. Många av modernismens pionjärer ansåg att konsten måste bryta med den klassiska realismen för att kunna uppfylla detta krav. Den klassiska realismen framstod som ytlig medan modernismen lanserades som realism i djupare mening.

Som framgår av vår diskussion av Peter Sagers och andras analyser av några nutida konstriktingar har termerna ”realism” och ”realist” fortfarande en stark suggestionskraft. Därför dyker det upp nya realismer som i allt väsentligt skiljer sig från både den klassiska 1800-talsrealismen och den modernistiska konsten.

Härmed anser jag att jag har tillfredsställt Jessicas önskemål om definition av de begrepp jag använder. Frågan om det idébaserade, hantverk och kvalitet spar jag till ett annat inlägg.